Second try

Under mina tre år på Mittuniversitetet var jag ständigt utanför comfort zone. Den självsäkra Alex byttes från dag ett mot någon obekant osjälvsäker tyst 20-åring. Jag blev så obekväm att JAG blev nervös inför publik, hatade gruppmoment och var livrädd för en fråga i klassrummet.


Utanför den akademiska bubblan levde jag life med mina vänner i Sundsvall och varvade innebandyintresset (som groupie då) med party och upptåg precis så som de jag känner förmodligen föreställde sig.

Men mellan pärm till pärm, gruppseminarier och kårbestyr gjorde jag allt för att studsa obemärkt förbi. Nästintill undvek. Allt.
Kände kanske två personer i klassen, eller egentligen en, och hon var från Sundsvall. 

När jag sedan läste till 30hp pedagogik valde jag inte helt oväntat att studera på distans. 
Obekvämt, är det enda rätta ordet bakom mina 210 högskolepoäng.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär.. Var det att jag saknade tillräcklig motivation? 
Valde jag fel ämne? Började jag studera för tidigt? Kände jag mig underlägsen?

Hur som helst, efter mina studier kom jag tillbaka till mig i vanlig ordning. Vågade ta plats, stå för mina åsikter och vågade leva utan att vara rädd för att göra fel.


Mitt nuvarande yrke tio år senare skulle bli lite revansch. I en miljö jag närmast utvecklat en allergi för skulle jag utmana mig.
Utveckligen dröjer kanske, men jag har med fler funna pusselbitar kunnat ana ett hörn.


Jag tror jag får backa ända till Östavalls skola för att bilda kantbiten, en byskola av den gamla sorten med manuell handringklocka för 1-2:an och maskinell förinställd klocka 10:10 för, 12:10 och 14:10 för övriga (minns jag tiderna rätt? ;-))

Hursomhelst, min första lärare var den tryggaste i världen, min bonusfarmor Ruth, klok, pedagogisk som få och rättvis, såg alla tillräckligt mycket i vår lilla 1-2:a.
Sådär fortsatte min skolgång. Som jag nämnt tidigare i min blogg kantades min uppväxt, som hade kunnat barka en krokig väg, av trygga hörn som bollat mig i rätt riktning. 
Mest tack vare en miljö (och mammas familj) som gav utrymme att vara jag och med ögon som såg och satte gränser. 
Allt detta hjälpte mig att vara bra i skolan, att orka och att använda mina bra sidor.

Sedan 2 maj har jag på nytt försökt älska den eftergymnasiala världen. Men det är som att det sitter i väggarna direkt. Jag försvinner. Blir osäker. Tvekar på min kompetens. Ramlar handlöst mellan pärmarna som slår igen i ett hånleende.

För någon vecka sedan satt jag vid ett bord på fikat där man diskuterade feminism, försökte få komma med i diskussionen. Bli tagen för en åsikt, ett bidrag i ämnet. Kände direkt att jag som "administratör" var fel ute. Och diskussionen som var handlade om "hur personen i fråga som bott många år i Frankrike, alltid blev sedd främst som en kvinna där och inte som en människa".
Svaret låg då i min mun där och då.
Vid det bordet var jag inte en människa utan främst en administratör. 
Komik i sammanhanget.

Mina första sex år i skolan var jag inte bara en en elev utan en person, en individ, en ung människa. Vi var väl ca 60 personer totalt på skolan.
Under högstadiet inte många fler..

Under gymnasiet flyttade jag hem från staden Östersund och stormtrivdes som människan, personen och studenten man fick utrymme att vara på lilla Bobergsgymnasiet, där ALLA hälsade oavsett om du "bara var" student eller på besök.

Bra eller dåligt att jag var i en "så skyddad" miljö fram till studenten? 
Finns nog en hel del forskning på vad elever i skolan behöver och jag lovar att det inte är klasser på 30 personer med ABCDEF-stora skolor.

Jag upplever att vi på Försäkringskassan hade en väldigt familjär stämning, vilket fick mig att stanna fem år.
Men nu är jag där igen. 
I en värld där jag inte får vara människa, kvinna, person, Alex. Jag är en administratör.
Jag är samma bortkomna själ, som vissa dagar börjat tro att jag ska in i en mall, eller måste läsa master för att få min röst hörd.
Jag är nog ingen administratör i själen, är alldeles för "gul" människa för att manövrera så "blå" arbetsuppgifter.. men jag den här gången ska jag komma över min allergi innan jag lämnar skeppet.

Gokväll! /A