Nej jag känner inget

Idag skriver alla på sina statusar med bilder på sina pappor. Det är så det borde vara. 

 
Jag ska säga hur det är för mig.
Det tog mig nästan 30 år att våga sluta känna ”synd om” ”måste höra av mig”... 
 
Jag har avverkat alla känsloregister i hela världen på min pappa. Men framförallt har jag tyckt synd om honom fast det inte varit synd om någon annan än 11-åriga Alexandra som väntat så många timmar på en pappa som aldrig kom, en pappa som köpt sitt samvete rent med hästar och löften. 
Jag borde sluppit bli väckt 04:00 en lördag natt för att leta efter en berusad och farlig pappa. Jag borde sluppit gå AA-kurs mitt i min känsligaste tonår. Det värsta av allt är att jag höll inom mig att jag inte egentligen önskade vara en del av hans "nya" familj utan bara rättade mig i ledet för att få en del av min pappa. Men detta ledde till att man sedan använde mig som ett sorts motiv i en familjekonflikt där jag inte alls borde varit inblandad.. VANSINNE! Orden "om det nu är så bra hos mamma och Henrik kan du väl ha din häst där istället" har ekat i mitt huvud genom åren. Känslan av att aldrig veta hur man bli bemött när man kliver innan för dörren. Spelet med ens dåliga samvete, kylan att bli utfryst ena sekunden, överöst med beröm andra sekunden. En sorts hjärntvätt. Varför vågade jag aldrig säga emot? För när jag gjorde det var jag "nu är du väl allt bra dum" och sen såg jag hur min pappa gick förlorad. 
Jag borde dessutom gjort annat än haft skuldkänslor för att jag inte hade gjort mina plikter ännu bättre i gengäld till att de betalade min häst och all annan materiell skit som bara gav skuldkänslor. 
 
Och tillslut kom den dagen under första året på gymnasiet då jag efter ett helt år hos psykolog tog modet till mig (efter mååååååånga år) att bryta mig därifrån och äntligen flytta till min mamma på heltid, och fick då såklart höra ”vi som köpt hästar, åkt på tävlingar mm med dig” och orden jag hatar än idag ”du borde vara tacksam”....
 
Tror det där är en stor grund till mitt materialistmotstånd. Material betyder inte ett skit.
Hur hade det varit att få frågan en enda gång ”hur trivs du med situationen”? eller att min pappa vågade vara man nog att stå upp för sina barn, istället för att skuldbelägga dem och vända saker emot oss.
 
 
Jag har motvilligt försökt lappa ihop allt jag tycker att han missade under min uppväxt men som han inte verkar fattat själv. 
Jag har åkt till honom fast han valt kvinnor jag fått gått i terapi för att hantera (och ändå fortfarande ger mig ångest, eksem, andnöd, you name it).. själv har han klippt med människor han inte gillar för längesen. 
 
När hans bonusdotter gick bort för 2 år sedan gjorde jag allt som gick emot mina egna känslor och åkte hem till hans familj och ställde upp... men det rörde egentligen bara upp mina egna känslor över en förlorad far.
 
Det här året kom jag till en punkt att det får vara nog nu. Nu räcker det. Jag har merparten av relationen till min pappa mått en enda sak och det är dåligt. 
Nu känner jag inget längre och då la jag många år på att vara min pappa till lags, förutom att jag hör hans tankar om hur han sitter och skuldbelägger mig med sin familj om hur dålig jag är som inte hör av mig.
Men jag ska säga er en sak, min pappa har aldrig hört av sig, aldrig hälsat på mig här nere, har aldrig varit den som funnit där och lyssnat, aldrig varit som andras pappor är. Han är den som kallat mig pucko, och tyckt att jag gjort konstiga val. Den enda gången jag känt igen honom är när han varit vid fiskeälven och bara varit sig själv.
 
 
Jag tackar min mamma och mim bonuspappa Henke för att jag är den jag är. Och framförallt tillslut hade vett nog att träffa en man jag vet kommer bli den bästa pappan i hela världen.
 
 
Tänk att jag äntligen ska jag få bygga min egna familj, och det med en trygg och omtänksam partner. Inget gör mig lyckligare i hela världen! Det är en förlust för en människa i världen, att ha förlorat en dotter och tappat kontakten med en till, och hittills har jag aldrig märkt en önskan om att det inte skulle vara så som det sistnämnda. Så jag kanske gjort oss båda en tjänst...