Tankar en mulen sommarvecka

På Vetenskapens Värld i måndags pratade man om ett ämne som berör mig djupt.
Det handlade om MAOA-genen, som det visat sig att om den är förkortad kan det innebära risk för missbruk, impulsivitet, brott och andra tråkiga livsöden. Detta är något jag läst ganska mycket om genom åren.
 
 
Jag minns en gång när jag satt i bilen med min låtsaspappa på stationen när han hade hämtat mig vid tåget. Utanför såg jag en kille från min skoltid som då hade en mycket trasslig uppväxt med en alkoholiserad pappa. Han var berusad mitt på blanka dagen, rökte och skrek på en tjej som gick framför.
Tanken slog mig då, hur kommer det sig att jag sitter här med en hägskoleutbildning, fullpackad ryggsäck med resminnen, erfarenheter från olika arbeten, många kloka vänner, bra inställning till alkohol och en sund och vältränad kropp, medan han var breusad mitt på blanka dagen, i samma ort, med ej genomförd gymansieutbildning...
 
Jag vet svaret. Och det var delvis mannen på förarsidan.
Jag har under åren förstått att det handlar om den miljön och de förebilder man omger sig med. Som visar att de står kvar, håller löften och inte minst lyssnar.
 
Det är det som betyder något. Inte att du får en häst i juklapp och sedan får höra "att man borde vara glad och tacksam" trots att allt runt omkring är misär.
Det är klart att en EGEN häst är alla hästtjejers stora dröm, framförallt i den åldern. Men det kan inte spela ut trygghet och förtroende i all framtid.
 
 
Jag hade två föräldrar som stod kvar, som höll vad de lovade, lyssnade, hade otaliga samtal med dag efter dag. Hade ett hem fullt av trygghet och värme. Dit jag självmant under alla år tillsist valde att vända mig och söka trygghet. 
Man kan inte säga såhär "jo men du ville vara här.." vilken tonåring vill inte vara där man obemärkt kan berusa sig och dra hem killar mitt i natten?!
 
 
Jag hade också flera andra förebilder som fick mig att välja rätt väg gång på gång. Den första kanske den allra tydligaste, Inga Fasth, en lärare av gamla skolan, med tydliga regler men också rättvis och varm. Jag fick stor respekt för Inga!
 
Från mina första två år på högstadiet har jag både bra och dåliga minnen. Men framförallt minns jag tre personer som gav enormt stort intyck på mig. Ewa Kastberg min klasslärare, BIM (Bengt Ingelstam) med sina fascinerande berättelser och överseende med allas olikheter  och "Skolmorfar Saltis" som alltid lyssnade (förövrigt väldigt underskattad funktion)! Minerva var en skola full med övervakare för en buse som mig, min mamma fick veta allt....tillslut, vilket alltid var en räddning för mig.
Men jag bytte skola i 9:an för att ta igen förlorad tid med min pappa som hade blivit nykter.
 
När jag fick MVG på mitt första prov i historia så sa läraren "det var ett bra betyg för en sån som dig", jag minns att jag frågade vad hon menade. Hon svarade "ja, det är inte vad man förväntar sig av en som behövt byta skola under högstadiet".
Jag glömmer aldrig de orden.
 
Idrotten blev min revansch. Hans Lindgren, denna fantastiska idrottslärare på Fränstaskolan. Han såg mig, fick mig att glänsa. En gång fick han mig att testa springa 3 km på elljusspåret, jag minns tiden än idag 13:59 och han sa att det var "fantastiskt!" Han gav mig också den ärofyllda uppgiften att bära fanan på avslutningen.
Det och dom orden glömmer jag inte heller.
 
Det var med facit i hand inget bra år I övrigt. Socialt hamnade jag snett direkt, kände mer tillhörighet i rökrutan än med plugghästarna trots att jag hade väldigt lätt för mig i skolan.
Men på varje Svenskalektion satt jag längst fram, för det var Ruth Grunditz som var lärare. Hon såg ut som Hedvig i A till Ö och var en mycket intressant människa som hade samma effekt på mig som Hans Lindgren. Jag fick förtroende. Jag skrev och skrev, recenserade visserligen inga nobelförfattare utan snarare Danielle Steel's "Spegelbilder" men ändå.
 
Med detta inlägg vill jag bara ge en enda uppmaning, "Ge inte upp på de unga, de som söker efter trygghet men kanske inte visar det direkt, tro på människor, ha inte fördomar att dom inte skulle klara det, förtroende byggs inte via materiella ting, inte på en kvart, som en studsboll kommer personen tillslut söka sig tillbaka till det som är viktigt på riktigt, -att någon lyssnar".
 
Programmet på Vetenskapens Värld pratade om att forskning har visat att även om man har den där genen, så är det miljön vi växer upp och verkar i som påverkar om man tillslut använder den till goda eller dåliga saker. 
 
/Alex


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback