5 år i Jönköping

5 år i Jönköping                 

Här i dagarna är det fem år sedan jag äntrade Småland och dess nordvästligaste del, ja jag kan faktiskt säga det eftersom ungefär hälften av tiden har spenderats i Mullsjö, som dessutom faktiskt tillhör Västergötland, i landskapsväg. Och som medelpading har jag alltid gillat det där med landskap. Ständigt förväxlad med Jämtar, Härjedalingar och Hälsingar.

Vilken resa sedan. Så mycket ångest, så mycket lära nytt, börja om, nya kontakter och inte minst ensamhet. Det var ett hårt slag för mig att gå på Ica Maxi första åren utan att känna igen någon människa.

Och varför är ordet ensamhet så skamset att prata om? Jag har genom åren på Försäkringskassan träffat otaliga människor som vid personliga möten berättat om ensamhet. Som svensk ska man klara sig själv, söker man sällskap ”klarar man inte av att vara ensam”.

Jag har känt igen det där och det har engagerat mig, trots att jag till stor del kan vara en enstöring -jag gillar att vara ensam. Nyårsafton 2011/12 firade jag faktiskt helt ensam i Vemdalen för att jag tränade inför Vasaloppet – så typiskt mig att göra en sån grej. Kan åka och fiska själv, springa timmar i skogen själv. MEN, det är som jag vet att jag påtalat här förut, skillnad på vald och icke-vald ensamhet.

På min hemmaplan Ånge-Sundsvall var jag ofta ensam men hade alltid någon att söka upp vid behov av sällskap. Ibland tog jag bilen till Kölsillre på helgerna för att vara nära familjen, men åkte iväg och fiskade ensam på kvällarna.

Kölsillre ja.. kan inte nämna den byn utan att säga något. Jag har en sån vacker sommarsmak i munnen när jag tänker på det stället. Jag ser bara svajande timotej, lätt morgondis som möter dagens första solstrimma när jag tar en kaffe med mamma på trappan. En by som för en förbiåkande ser menlös och utdöd ut. Men där finns så mycket historia och natur. Och jag var med, var med i den sista avslutande generationen, den som såg allt stängas ner.

Hur som helst var jag Alex med många från Sundsvall till Haverö.
 

Mina första år i Jönköping gav jag upp allt det där, mitt livsverk. Tappade nästan bort mig själv. Sömnlösa nätter. Inga vänner. Sanningen är att jag räddades av att Lisa Nordén tog OS-guld sommaren 2012. Där och då väcktes mitt intresse för triathlon som senare kom att bli min räddning. Räddning för att jag fick gemenskap utanför mitt arbete, möttes med enbart öppna armar av alla fantastiska triathleter här i Jönköping, till er som inte visste vad det betydde för mig då – TACK!

En del här i stan har varit fantastiska, bjudit med mig med deras vänner. Men jag har ofta väldigt mycket på gång, det är fiske, träning och lopp här och var. Jag saknar dom där vännerna man känner så bra att de vet att man är som gubben i lådan som dyker upp, på förbiresa, på löppass, på en tävling, på en kopp kaffe, på en födelsedagsfest osv. Det blir liksom inte riktigt bra om man får börja hänga med ett gäng, blir medbjuden, ska lära känna varann och sedan märker dom att man allt som oftast gör annat istället…

Min namne Alex här nere, eller nere som i Värnamo (om du läser) jag tror du känner igen dig, jag känner iaf att vi alltid kan höra av oss med spontansaker och ibland får vi till det, PS snart dags igen!

Saknar Sara och Terese, mina bästa vänner där runt 20, våra roadtrips, middagar och allt som hänt på mina Sundsvallsår.

Anna – min trogna vän som jag nu känt längst av alla mina vänner, betyder så mycket, och ger mig så mycket inspiration!

Maria, min enda Ångevän sedan gymnasiet, som jag bara ser allt mer sällan men har dom mest roliga samtalen med om högt och lågt.

Sandra Mårtensson, min vän från Trygg Hansa-tiden, du är då den mest positiva och livsglada människa jag träffat, ett socialt under är vad du är! Dig skulle man kunna ta med var som helst och du är precis så där glad och sprallig som bara du kan. Kan inte höra en Sven-Ingvarslåt utan att tänka på dig, och jag undrar om någon som känner dig kan det?!

Och syrran, som i detta fallet är Mathilda. Om jag ändå bodde närmare dig i alla fall. En syster inom räckhåll skulle väl ändå inte vara för mycket begärt?!

Många hade kunnat ge upp i min sits. Men jag vet att jag haft värre motgångar än så, och framförallt har jag livnärt mig på tanken att; det blir bättre.

Jag är ändå väldigt stolt över mig själv att jag tagit mig samman genom åren. De första åren låg jag nog på gränsen till en social depression om man ska sätta ord på det. Satt allt för många kvällar hemma ensam i soffan och väntade på en alltför onykter dåvarande sambo.I min nuvarande relation har jag aldrig haft någon sådan väntan, även om han någon gång gått ut på eget håll har jag faktiskt tagit min kappa bort till Duderino där jag alltid känt att jag har vänner. Så dem har man ju en del att tacka för! Och Andréa såklart. Och inte minst Åsa.  

Jönköping då. Ibland blir man ju bara så irriterad på att alla som bor här och hör min dialekt tror att de ska förklara var Torpa ligger, när dom själva oftast inte har koll utanför deras egen gata. Har faktiskt träffat Jönköpingsbor som aldrig varit uppe på Hökensås, Dummemosse eller hittar till Råslätts IP. Jag tror nog minst sagt att jag tillhör de som har hyggligt bra koll på min hemstad Jönköping. Och dessutom har jag bra koll på övriga Sverige, dvs vet att det inte tar slut ovanför Stockholm eller att Västerbotten ligger (precis som Västernorrland), VÄSTER om bottenviken inte Väst i Sverige. Supervanlig missuppfattning av sörlänningar.  

Droppen var väl när jag och Ludvig Danfors i Mullsjö SOK åkte på en löptävling i Hova, i norraste Västergötland och de gjorde en superstorgrej över att vi hade åkt SÅ LÅNGT! Man ba’ ehhhhhh, välkommen till norrland, där man pendlar 10 mil enkel väg till skolan…

 
Men jag gillar er kära Jönköpingsbor, så mycket att jag faktiskt ibland pratar er dialekt utan att tänka på det, ja det är möjligt att ni inte håller med om det men det gör inte dom hemma i Medelpad kan jag säga….

5 år som övergått i mindre ensamhet, mindre social depression och mer närmare vanliga Alex. 

 

 

/A.

 

 

'
Anna - master of genus!
 
Terese - Alex- Sara
 
 
Alex o Alex på äventyr!
 
Finaste Åsa, min livsmentor!
 
 
Sandra "Mårten" Finns bara en som du!
 

Jag kanske aldrig kommer bli den som passar in i ett ”tjejgäng” men jag har väldigt många genuint fina vänner i stor spridning på ålder, DET berikar!


Du är så jäkla bra!
Inspirerande! och även om vi inte sågs allt för många gånger den tiden jag har bott i Jönköping fick du mig att känna någon slags tillhörighet.
En väldigt värdefull tillhörighet när man känner sig vilsen och ensam i en ny stad.

2017-07-05 // 11:14:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback