Tankar en mulen sommarvecka

På Vetenskapens Värld i måndags pratade man om ett ämne som berör mig djupt.
Det handlade om MAOA-genen, som det visat sig att om den är förkortad kan det innebära risk för missbruk, impulsivitet, brott och andra tråkiga livsöden. Detta är något jag läst ganska mycket om genom åren.
 
 
Jag minns en gång när jag satt i bilen med min låtsaspappa på stationen när han hade hämtat mig vid tåget. Utanför såg jag en kille från min skoltid som då hade en mycket trasslig uppväxt med en alkoholiserad pappa. Han var berusad mitt på blanka dagen, rökte och skrek på en tjej som gick framför.
Tanken slog mig då, hur kommer det sig att jag sitter här med en hägskoleutbildning, fullpackad ryggsäck med resminnen, erfarenheter från olika arbeten, många kloka vänner, bra inställning till alkohol och en sund och vältränad kropp, medan han var breusad mitt på blanka dagen, i samma ort, med ej genomförd gymansieutbildning...
 
Jag vet svaret. Och det var delvis mannen på förarsidan.
Jag har under åren förstått att det handlar om den miljön och de förebilder man omger sig med. Som visar att de står kvar, håller löften och inte minst lyssnar.
 
Det är det som betyder något. Inte att du får en häst i juklapp och sedan får höra "att man borde vara glad och tacksam" trots att allt runt omkring är misär.
Det är klart att en EGEN häst är alla hästtjejers stora dröm, framförallt i den åldern. Men det kan inte spela ut trygghet och förtroende i all framtid.
 
 
Jag hade två föräldrar som stod kvar, som höll vad de lovade, lyssnade, hade otaliga samtal med dag efter dag. Hade ett hem fullt av trygghet och värme. Dit jag självmant under alla år tillsist valde att vända mig och söka trygghet. 
Man kan inte säga såhär "jo men du ville vara här.." vilken tonåring vill inte vara där man obemärkt kan berusa sig och dra hem killar mitt i natten?!
 
 
Jag hade också flera andra förebilder som fick mig att välja rätt väg gång på gång. Den första kanske den allra tydligaste, Inga Fasth, en lärare av gamla skolan, med tydliga regler men också rättvis och varm. Jag fick stor respekt för Inga!
 
Från mina första två år på högstadiet har jag både bra och dåliga minnen. Men framförallt minns jag tre personer som gav enormt stort intyck på mig. Ewa Kastberg min klasslärare, BIM (Bengt Ingelstam) med sina fascinerande berättelser och överseende med allas olikheter  och "Skolmorfar Saltis" som alltid lyssnade (förövrigt väldigt underskattad funktion)! Minerva var en skola full med övervakare för en buse som mig, min mamma fick veta allt....tillslut, vilket alltid var en räddning för mig.
Men jag bytte skola i 9:an för att ta igen förlorad tid med min pappa som hade blivit nykter.
 
När jag fick MVG på mitt första prov i historia så sa läraren "det var ett bra betyg för en sån som dig", jag minns att jag frågade vad hon menade. Hon svarade "ja, det är inte vad man förväntar sig av en som behövt byta skola under högstadiet".
Jag glömmer aldrig de orden.
 
Idrotten blev min revansch. Hans Lindgren, denna fantastiska idrottslärare på Fränstaskolan. Han såg mig, fick mig att glänsa. En gång fick han mig att testa springa 3 km på elljusspåret, jag minns tiden än idag 13:59 och han sa att det var "fantastiskt!" Han gav mig också den ärofyllda uppgiften att bära fanan på avslutningen.
Det och dom orden glömmer jag inte heller.
 
Det var med facit i hand inget bra år I övrigt. Socialt hamnade jag snett direkt, kände mer tillhörighet i rökrutan än med plugghästarna trots att jag hade väldigt lätt för mig i skolan.
Men på varje Svenskalektion satt jag längst fram, för det var Ruth Grunditz som var lärare. Hon såg ut som Hedvig i A till Ö och var en mycket intressant människa som hade samma effekt på mig som Hans Lindgren. Jag fick förtroende. Jag skrev och skrev, recenserade visserligen inga nobelförfattare utan snarare Danielle Steel's "Spegelbilder" men ändå.
 
Med detta inlägg vill jag bara ge en enda uppmaning, "Ge inte upp på de unga, de som söker efter trygghet men kanske inte visar det direkt, tro på människor, ha inte fördomar att dom inte skulle klara det, förtroende byggs inte via materiella ting, inte på en kvart, som en studsboll kommer personen tillslut söka sig tillbaka till det som är viktigt på riktigt, -att någon lyssnar".
 
Programmet på Vetenskapens Värld pratade om att forskning har visat att även om man har den där genen, så är det miljön vi växer upp och verkar i som påverkar om man tillslut använder den till goda eller dåliga saker. 
 
/Alex

Strömstadmilen och stan full av triathleter

Gårdagen var en otroligt vacker dag för ögat men ren katastrof för löparen Alexandra.
 
Drog en enda lärdom om gårdagen underskatta inte att vara nervös till tusen! Jag har under mina år som löpare varit otroligt nervös, nästan så att jag undrat VARFÖR jag gör detta varje gång jag stått på startlinjen, men direkt när starten gått har det släppt.
Jag hade därför ett enda mål med Strömstadmilen, att slappna av, ta det med ro, inte hetsa upp mig. MEN jag kan säga såhär att det funkar inte för mig. Jag fick aldrig någon tagg, något pepp, ingen go känsla.. jag blev feg, ställde mig i led 2, hamnade bakom en blind man med ledsagare och massssssooooor av "timmes-löpare" jag fick kryssa mellan, kom aldrig in i mitt vanliga Alex-mood, min bubbla.
 
Sedan hände det som inte hänt sedan Lidingöloppet 2014, KRAMP under höger revben, var tvungen att stanna, massera, kunde inte räta på mig. Kom igång efter någon minut men så fort jag tog bort handen från sidan krampade det, kom knappt framåt!
 
Katastrof.. när krampen väl släppt var det bara att successivt öka, plocka dam för dam jag hade tappat. Hade inga stumma ben alls så det var tråkigt, vill bara göra om det!
 
Men Strömstad var vackert, det blev ett riktigt bra träningspass och jag hade ett roligt sällskap med mig.
 
Jag har försökt anamma "race-with-a-smile" jag fattar grejen, men för mig funkar det inte, det passar inte min mentalitet, jag måste gå in i mig själv, vara i min bubbla, kriga och SEDAN kan jag njuta och le. Alla är vi olika! Dessutom kan jag lova att inte ens 10% idag hade ett leende på läpparna och såg ut att njuta :P att pressa sin kropp gör ont och man är inte så himlans glad hela tiden under hårda lopp, kanske om man är en glad motionär men vill man kriga mot ett mål tror jag att det likaväl kan gynnas av sammanbitna tänder. Tror verkligen inte Charlotte Kalla tagit en enda medalj om hon skulle glida runt i spåret och vara så jäkla glad hela tiden faktiskt! My opinion!
 
Fouad 9:a på tiden 32, jag sprang in på 46:31 och Oscar på 34:14. Vi hade i alla fall tur med vädret!
 
En sak jag sällan får uppleva är dock support, har liksom aldrig haft nått crew med mig, kan nog räkna tillfällena på tre fingrar när vänner eller familj hejat, familj förutom Micke har aldrig hänt.. har varit en ynnest att få springa bana av den anledningen, att alla i klubben hejar varv efter varv. Jag är en sån som uppskattar det JÄTTEMYCKET! 
 
Men istället för att tjura över uteblivna supportrar finns bara en sak att göra - vara en bättre supporter själv, man vet aldrig hur många supporter en person har och som sagt, kan det bara hjälpa liiiite är jag jättenöjd. Därför hade jag idag en lång lista och försökte pricka in ett "heja" till alla dem på dagens Ironman 70.3 (1900m simning, 90km cykling och 21,1km löpning), så imponerad av varenda en! GRYMMA! Vilken fin dag det blev! BRA jobbat alla duktiga triathleter!
 
Alejandro, Hovslätt-löpare.
 
 
Maria Ossiansson sprang in på 5h 41 min
 
 
 
Coola Emilia Thor till höger, träningschef på Friskis krigade på!
 
Och massa fler tappra människor jag beundrar. Mattias Thörnqvist kvalade till VM, Erik höll ihop det trots skada i en fot som stört hans träning, Jakob Löf kom in på ca 5h, Johan Sahlin hade ett otroligt snyggt klipp i steget. Rickard Norberg såg oförskämt lätt ut och var snabb som vanligt. Även kul att få en skymt av Laszlo som flyttat hem till Ungern. 
 
Nu siktar jag vidare mot Kretsmästarskap 5000m 1 augusti, Blodomloppet 10km, vem vet kanske Jönköping Halvmarathon med ;-)
 
Tillbaka till mitt mood där jag är som bäst, kanske är det det där adrenalinet som håller kramp och sån skit borta!
 
PS hade en episk hemresa med Dire Straits, Starship, Bruce Springsteen mfl goa låtar som det visade sig att Oscar och jag har gemensam som favoritmusik, lägg därtill solnedgång och sedan en fullmåne över vinande ängar genom Västgötaslätten. MAGI!
 
 
So long! /A
 
 
 
 
 
 

5 år i Jönköping

5 år i Jönköping                 

Här i dagarna är det fem år sedan jag äntrade Småland och dess nordvästligaste del, ja jag kan faktiskt säga det eftersom ungefär hälften av tiden har spenderats i Mullsjö, som dessutom faktiskt tillhör Västergötland, i landskapsväg. Och som medelpading har jag alltid gillat det där med landskap. Ständigt förväxlad med Jämtar, Härjedalingar och Hälsingar.

Vilken resa sedan. Så mycket ångest, så mycket lära nytt, börja om, nya kontakter och inte minst ensamhet. Det var ett hårt slag för mig att gå på Ica Maxi första åren utan att känna igen någon människa.

Och varför är ordet ensamhet så skamset att prata om? Jag har genom åren på Försäkringskassan träffat otaliga människor som vid personliga möten berättat om ensamhet. Som svensk ska man klara sig själv, söker man sällskap ”klarar man inte av att vara ensam”.

Jag har känt igen det där och det har engagerat mig, trots att jag till stor del kan vara en enstöring -jag gillar att vara ensam. Nyårsafton 2011/12 firade jag faktiskt helt ensam i Vemdalen för att jag tränade inför Vasaloppet – så typiskt mig att göra en sån grej. Kan åka och fiska själv, springa timmar i skogen själv. MEN, det är som jag vet att jag påtalat här förut, skillnad på vald och icke-vald ensamhet.

På min hemmaplan Ånge-Sundsvall var jag ofta ensam men hade alltid någon att söka upp vid behov av sällskap. Ibland tog jag bilen till Kölsillre på helgerna för att vara nära familjen, men åkte iväg och fiskade ensam på kvällarna.

Kölsillre ja.. kan inte nämna den byn utan att säga något. Jag har en sån vacker sommarsmak i munnen när jag tänker på det stället. Jag ser bara svajande timotej, lätt morgondis som möter dagens första solstrimma när jag tar en kaffe med mamma på trappan. En by som för en förbiåkande ser menlös och utdöd ut. Men där finns så mycket historia och natur. Och jag var med, var med i den sista avslutande generationen, den som såg allt stängas ner.

Hur som helst var jag Alex med många från Sundsvall till Haverö.
 

Mina första år i Jönköping gav jag upp allt det där, mitt livsverk. Tappade nästan bort mig själv. Sömnlösa nätter. Inga vänner. Sanningen är att jag räddades av att Lisa Nordén tog OS-guld sommaren 2012. Där och då väcktes mitt intresse för triathlon som senare kom att bli min räddning. Räddning för att jag fick gemenskap utanför mitt arbete, möttes med enbart öppna armar av alla fantastiska triathleter här i Jönköping, till er som inte visste vad det betydde för mig då – TACK!

En del här i stan har varit fantastiska, bjudit med mig med deras vänner. Men jag har ofta väldigt mycket på gång, det är fiske, träning och lopp här och var. Jag saknar dom där vännerna man känner så bra att de vet att man är som gubben i lådan som dyker upp, på förbiresa, på löppass, på en tävling, på en kopp kaffe, på en födelsedagsfest osv. Det blir liksom inte riktigt bra om man får börja hänga med ett gäng, blir medbjuden, ska lära känna varann och sedan märker dom att man allt som oftast gör annat istället…

Min namne Alex här nere, eller nere som i Värnamo (om du läser) jag tror du känner igen dig, jag känner iaf att vi alltid kan höra av oss med spontansaker och ibland får vi till det, PS snart dags igen!

Saknar Sara och Terese, mina bästa vänner där runt 20, våra roadtrips, middagar och allt som hänt på mina Sundsvallsår.

Anna – min trogna vän som jag nu känt längst av alla mina vänner, betyder så mycket, och ger mig så mycket inspiration!

Maria, min enda Ångevän sedan gymnasiet, som jag bara ser allt mer sällan men har dom mest roliga samtalen med om högt och lågt.

Sandra Mårtensson, min vän från Trygg Hansa-tiden, du är då den mest positiva och livsglada människa jag träffat, ett socialt under är vad du är! Dig skulle man kunna ta med var som helst och du är precis så där glad och sprallig som bara du kan. Kan inte höra en Sven-Ingvarslåt utan att tänka på dig, och jag undrar om någon som känner dig kan det?!

Och syrran, som i detta fallet är Mathilda. Om jag ändå bodde närmare dig i alla fall. En syster inom räckhåll skulle väl ändå inte vara för mycket begärt?!

Många hade kunnat ge upp i min sits. Men jag vet att jag haft värre motgångar än så, och framförallt har jag livnärt mig på tanken att; det blir bättre.

Jag är ändå väldigt stolt över mig själv att jag tagit mig samman genom åren. De första åren låg jag nog på gränsen till en social depression om man ska sätta ord på det. Satt allt för många kvällar hemma ensam i soffan och väntade på en alltför onykter dåvarande sambo.I min nuvarande relation har jag aldrig haft någon sådan väntan, även om han någon gång gått ut på eget håll har jag faktiskt tagit min kappa bort till Duderino där jag alltid känt att jag har vänner. Så dem har man ju en del att tacka för! Och Andréa såklart. Och inte minst Åsa.  

Jönköping då. Ibland blir man ju bara så irriterad på att alla som bor här och hör min dialekt tror att de ska förklara var Torpa ligger, när dom själva oftast inte har koll utanför deras egen gata. Har faktiskt träffat Jönköpingsbor som aldrig varit uppe på Hökensås, Dummemosse eller hittar till Råslätts IP. Jag tror nog minst sagt att jag tillhör de som har hyggligt bra koll på min hemstad Jönköping. Och dessutom har jag bra koll på övriga Sverige, dvs vet att det inte tar slut ovanför Stockholm eller att Västerbotten ligger (precis som Västernorrland), VÄSTER om bottenviken inte Väst i Sverige. Supervanlig missuppfattning av sörlänningar.  

Droppen var väl när jag och Ludvig Danfors i Mullsjö SOK åkte på en löptävling i Hova, i norraste Västergötland och de gjorde en superstorgrej över att vi hade åkt SÅ LÅNGT! Man ba’ ehhhhhh, välkommen till norrland, där man pendlar 10 mil enkel väg till skolan…

 
Men jag gillar er kära Jönköpingsbor, så mycket att jag faktiskt ibland pratar er dialekt utan att tänka på det, ja det är möjligt att ni inte håller med om det men det gör inte dom hemma i Medelpad kan jag säga….

5 år som övergått i mindre ensamhet, mindre social depression och mer närmare vanliga Alex. 

 

 

/A.

 

 

'
Anna - master of genus!
 
Terese - Alex- Sara
 
 
Alex o Alex på äventyr!
 
Finaste Åsa, min livsmentor!
 
 
Sandra "Mårten" Finns bara en som du!
 

Jag kanske aldrig kommer bli den som passar in i ett ”tjejgäng” men jag har väldigt många genuint fina vänner i stor spridning på ålder, DET berikar!