I brist på perspektiv

Jag har börjat träna friidrott med Hovslätt. Igår påbörjade jag min 6:e vecka med dem.
I gruppen är vi ca 10 personer, varav merparten har utländskt ursprung.
 
Jag som drar upp medelåldern i gruppen rejält, med fast jobb i statlig myndighet, egen bil och inga småbarn jag snabbt måste hem till, har jag lite andra förutsättningar att kunna hjälpa till med skjuts dit och hem.
 
Igår hämtade jag Ali. Han fyller snart 17. Den 19 november har han bott i Sverige ett år. På ett år kan han göra sig förstådd på svenska, det är imponerande! Han är duktig på att springa i backar och berättade att det beror på att i hans hemland Afghanistan är det berg överallt. Snö har dom med ibland, det visste jag faktiskt inte.
Han berättade att hans dröm var att bli sjuksköterska. Jag frågade om han inte var rädd för blod?
"När man bott i krig kan man inte vara rädd för blod", sa han.
 
Om sanningen ska fram slog det mig lite extra då "kära nån, han har liksom bott mitt i brinnande kriget" Sedan berättade han att han sett sin syster dö mitt framför ögonen på honom, och han kunde inte göra något.
 
Det bet verkligen till i mitt hjärta. Så stark. Så modigt att nu helt ensam i Sverige försöka börja ett nytt liv. Han hade kunnat komma undan med att vara deprimerad resten av livet. Men istället kämpar han sig vidare, ser positivt på livet och börjar dessutom med en träna med en klubb.
 
 
Ibland har vi det för bra. Om det enda alternativet till försörjning var att arbeta är jag helt säker på att alla skulle göra något, och dessutom må bättre av det. Jag säger inte att det är obefogat med sjukskrivningar, men det bidrar också till en enkel väg in i ohälsa, det är inte ensam - i hemmet man blir fri från depressioner, det är i sammanhang, tillsammans med andra.
 
/Alexandra


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback