Kontraster

Alla som växt upp med separerade föräldrar vet känslan att byta från den ena till den andra. Man vill inte. Inte ha den där uppbrytande förändringen. En klump i magen.
 
Någonstans vid Stockholm får jag alltid tillbaka den känslan. Jag kör åt fel håll. Bort från mitt hem, åter till något som borde vara bekant och hemma, men som inte längre känns så.
För varje mil blev det mer och mer vitt den här gången. Mer slask på vidrutan, lägre grader och mer ångest.
Det är inte som Ånge Kommun som jag växte upp i längre. Inget känns sig likt. Men här bor mina närmsta och jag saknar dem.
 
 
Det är inte många jag har kontakt med från förr. Men nu har jag en del kontakt med en tjej som heter Therese, en löpare ett par år yngre än mig som gick på samma skola och växte upp i samma by som mig när jag var liten. I somras korsades våra vägar via vårt intresse för löpning, där och då drog vi igång friidrottsträning för barn.
Den här gången är Therese också hemma, vilket är smått otroligt med tanke på att hon annars bor i USA och jag 78 mil söderut. Vi passade givetvis på att styra upp lite träning idag, 10 km klassiskt blev det. Med USEL form, men skönt ändå!
 
 
 
Den här världen här alltså, allt är som en skugga av det som varit. Min värld där nere, där är allt som livet i sin högst levande form. Det är total kontrast.
Och jag slits emellan. Så som människor slits mellan liv och död. Varje dag. Det är mycket man inte förstår meningen med, men det som sker, sker.
 
Som att jag kommer rycka in i Försvaret 25 juli.
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback