Energi

Har så sjukt mycket energi just nu.
Saker som går mig väg. Är glad. Är rädd att det ska ta slut. Livet alltså.
 
När man är som lyckligast är det då man ska dö? Jag vill inte det!
 
 
I juli rycker jag in i Försvarsmakten, det är en mäktig känsla, en dröm, ett kall. Jag vill vara där jag gör nytta, få ta i, få sättas på prov. Kämpa. Känna blodsmak. Hata och älska.
 
Allt man vill är möjligt!
...och blir det inte som man tänkt, kan det bli bra ändå!
 
 
Ikväll kommer Anna till mig. Anna och jag började rida på Lindberga ihop när jag var 14 år. En god gammal vän. En klok kvinna. Sån man beundrar, sån som vågar ta i viktiga frågor.
 
 
Halsont har jag med. Och en söndermörbultad kropp, som inte vill annat än träna och bli stark, springa vårruset på 19 min och vinna lopp - men nu måste VILA.
 
 
Trevlig helg!
 
 

Inget ytligt

Bara så trött på yta ibland.
Skiter i yta.
 
Försöker fixa till...det dåliga samvetet. Varför föds vissa som tänkare. Vissa med skuld.
 
 
Ska verkligen ta till vara på livet. Jag som får leva kvar är skyldig mig själv det.
 
Försöker att inte ge skuld till andra. Vill bara ha försoning. Är inte bitter för att just jag fick sitta på Östavall skolas trappa 14:10 varannan fredag och vänta när alla andra blev hämtade. Att jag fick ägna min tonår åt bitvis brutal ångest och anhörigterapi.
 
 
Jag tänker ofta på det, att jag är så oerhört tacksam över min mamma och min familj. Jag älskar dem mer än allt. Dom har gjort mig till den jag är.
Och jag vill göra saker för andra. Jag ser att det är min uppgift, så som andra gör saker för mig. Jag ger energi och tar energi. Träningen är som ett andrum för mig, jag har lärt mig att skicka ut all ångest och få ro. Sätta mål och fokusera.
Egenmedicinering, utan tabletter och skit.
Och jag har blivit en stark person -jag vet att jag klarar det. Jag är less, frustrerad men undviker att deppa.
Ändå önskar jag ingen DEN hårda vägen.
 
 
Trivs själv nu. Vill vara själv nu. Vill inte att någon ska komma i vägen för min dröm.
 
Men så, där inom en snart 28-årig kvinna tänker jag väl ändå någonstans att jag kanske inte hade trott att jag fortfarande inte skulle träffat någon som älskar mig så mycket att jag till och med vore gift vid det här laget.
 
 
Men det är mycket man tänker.
Och igår kom jag att tänka på att Julia inte fick leva vidare alls. Då känns inget rättvist... då kan yta dra åt helvete. Cancer och olycklig kärlek med.
 
/A