Tankar dagen innan nyår 2016

Jag har haft ungefär tre-fyra nära vänner genom livet. Riktigt nära. Som jag ringer när det är kris. Som jag utbyter allt med, som mitt intellekt utmanas av. På riktigt så har jag varje sekund i deras närvaro önskat att vi vore bästa vänner, någon träffar jag regelbundet, andra ett par gånger varje år. Trott det. Känt det. Kanske har det varit så på riktigt. Men när vi sedan skiljts åt har det inte blivit så. Dom har alltid haft en annan bästa. Och det har varit en sorg ibland. Men alla är dom stora förebilder i mitt liv, då menar jag stora. Gemensamt har dem alla att de är fina människor, feminister, akademiker och analytiker. Någon är mitt finger i Afrika, en annan sån mamma jag vill bli, en tredje mer än beläst akademiker och den fjärde reflektionsguru. 

Med dem jag känner mig bekväma med är jag öppen och utåtriktad, spontan, rolig och framåt. I annat fall kan jag bli tyst och avvaktande. Du tror inte det, men så är det.

Många har sagt att jag är entreprenör. Jag förstår tanken. Men jag har trivts bäst med att jobba i staten. Behöver inte marknadsföra mig själv. Får ramar. Veta vad som förväntas. Blir trygg. Det handlar inte om brist på självkänsla, mer - tänk dig, att du har lätt att gå igång på saker, suger åt dig intryck och så ska du ovanpå allt ha output hävda, framhäva – då snurrar ju allt i 120 och det gör mig speedad.

Jag vet hur jag kontrollerar min tillvaro bäst – struktur. Jag lämnar aldrig köket ostädat. Sån är jag. Då mår jag bäst. Diskbänken avtorkad, vrider ur trasan och släcker lampan. Lik min farmor där.
En av mina nära anmälde mig till höghöjdsbanan och tolkade mig som äventyrslysten, kanske bara för att jag springer 5 mil i veckan och kan flugfiske. Sedan låg jag i fyra dagars migrän när spänningarna släppt. Surfa trodde någon annan skulle vara min grej, värsta jag gjort. Tala inför folk däremot – inga problem, aldrig varit – så länge jag brunnit för det jag talat om. På universitetet däremot - en ren plåga. Vad olika miljöer kan göra med oss, påverka oss, framhäva våra olika sidor.

Fikarast efter fikarast påpekar kollegor ”sitter du någonsin still” ”du får passa dig så det inte blir för mycket” om någon en enda gång skulle bytt ut frasen till ”vad mycket du måste få gjort”…
Min överaktiva personlighet kräver dessutom tid på soffan, ibland, och då kan jag somna vart som helst och ibland måste M trycka på min fot för annars kan jag inte ens ligga stilla.
Snabbt vill människor gärna sätta en diagnos, så det gäller att ännu snabbare säga ”tja jag har väl en släng av ADHD.”
Men jag har nog inte det, faktum är att jag var duktig i skolan, hade inga som helst koncentrationssvårigheter. Hade däremot en del oro i kroppen, men ADHD? Kunde ju lika gärna berott på att min pappa var fullast i byn var och varannan helg.

Egentligen hatar jag diagnoser. Alla har vi en släng av diagnos. De utgör bara möjligheter – om det är så vi väljer att se det. Det är inte farligt att ha en diagnos, det som är farligt är att sätta sin tilltro till att alkohol och droger ska hjälpa till med att ”ta bort den”. Men det är min åsikt. Och den är rätt färgad och psykiatrivården i Sverige, där man skriver ut piller utan att ens fråga hur det är.

Och om året som gått då.
Varje dag tänker jag och känner jag genuin lycka över att få ha träffat Micke. Det är en kemi. Att bli sedd. Att kunna skoja och tillbaka får jag att han hakar på. Aldrig har jag varit ihop med någon jag plötsligt kan börja dansa jitterbugg med på skoj i hallen eller väcka mitt i natten och fråga om jag är en hemsk dotter, utan att han blir sur över förstörd nattsömn TROTS dagar innan hans viktigaste tävling. Han har fortfarande aldrig varit arg på mig. Någonsin. Jag har varit arg på honom 1000 ggr om. För allt. Allt som i att han inte plockar i diskmaskinen eller att hans kläder ligger öööööverallt. Så inte värre saker än så. Men han vet hur han ska ta mig.
Till exempel så är jag bil-ilsken. Fruktansvärt. Det finns hittills bara en människa i världen som lyckats få mig att börja skratta i en sådan stund och det är Micke. Just nu kan jag inte återge hur han gör, men han lyckas varje gång.

Min största sorg 2016 kom att bli saknades av min mamma och familjen, Mathilda och David. I år har det känts extra långt bort till dem, och trots det har 2016 varit året då jag träffat dem allra minst. Men kanske just därför.
Själva Ånge känns mer och mer avlägset, det jag växte upp till, mitt Haverö finns knappt längre kvar. Men jag börjar förlika mig med det. Eller jag tar tillbaka det, som alltid när man håller något kärt långt inuti, om någon t.ex tror att Ånge ligger i Lappland, ja då tänder det till lite, jag medger det.

Om jag ska nämna en stund i år som blir årets och ett utav livets ögonblick så är det i helikoptern över Grand Canyon med Micke vid min sida. En sådan storslagen naturupplevsele är något jag verkligen uppskattar på riktigt. Dagarna med Andréa i Thailand var också så välbehövliga i början på 2016, det blev en perfekt start på ett jättebra år.

Det här var en dålig årskrönika, inser jag nu. Men gott nytt år i alla fall!