Om att vara helt otillräcklig

Efter 2 dagar på huvudkontoret i Stockholm är jag den förste att erkänna att man aldrig är fullärd. Har fått så många nya tips och ett nytt synsätt på mitt uppdrag.
 
Så var det dags att bege sig mot Centralen för att åka hem till sin trygga tillvaro med fasta jobb, bra löner och fina liv.
Tystnad.
 
Hela stationen fylld med helt vanliga människor med något större packning - och helt utan hopp om liv och dräglig framtid. Helt utan fast punkt och vetskap om var de hamnar imorgon. De flesta barn hade fått såpbubblor att blåsa med för att hålla glädjen uppe. Vi stod där utanför Mc Donalds och funderade på vad vi kunde göra.
Var de hungriga? Behövde de pengar?
Vi visste inte.
 
Vi gick vidare, jag skulle köpa Sushi. Bakom en pelare satt en kvinna med 3 barn. Kvinnan hade huvudet i knät och efter ett tag såg jag att det var för att hon grät. Barnen såg uppgivna ut och drack näringsdryck. Ungefär där bestämde jag och Andrea oss för att ta ut lite pengar åt henne i alla fall.
 
Men när vi kom fram med pengarna ville hon inte ta emot dem. Hon sa flera gånger på knackig engelska att hon inte att där för att tigga. Hon vägrade trots att vi verkligen ville ge dem till henne. Tillslut sa jag att vi ville ge dem till barnen och la dem på henne. Så uppgiven, men ändå så full av värdighet hon inte ville förlora.
 
Det var en konstig situation och jag kände mig bara fruktansvärt otillräcklig och lite kall också. Vad skulle 200 kr hjälpa henne med? Det hon ville ha var ju en trygg framtid för sina barn.
 
Kunde inte ens hålla tårarna tillbaka. Det är en sjuk värld.
Så orättvis. Och SJ var som vanligt försenade. Dryga 1,5h... men kan man klaga egentligen?!
 
På tåget skällde en småbarnspappa ut konduktören (som egentligen var lokförare och hade fått rycka in då detta var ett extratåg) för att det var dåligt att de inte hade Bistron öppen när han reste med småbarn och allt. Ska även sägas att de hade fullt av mat på sitt bord....... Den stackars lokföraren lyckades fixa fram mackor åt familjen men då säger pappan "ja nu hade vi ju köpt mat innan vi klev på tåget"......
 
Suck. Det finns problem och problem.
 
Hej!
 
 

Mina 5 bästa träningstips

Har på olika håll från vänner fått återkommande frågor på vad man egentligen ska göra när motivationen tryter och träningen helt enkelt inte blir av. Här kommer 5 beprövade tips från mig som verkligen funkar!

1. Ta hjälp att hitta en bra löpteknik. Många klagar på ömmande knän, springer man med rätt fotisättning och stegfrekvens minskar knä och höftskador med typ 99%.

2. Umgås genom att träna tillsammans. Dvs boka upp med en kompis, ett gäng eller barnen i trädgården. Gör hinderbana, olika övningar mellan punkter eller kör sprintintervaller. (Så får barnen träna och umgås med dig med) Fika med en god vän? Träna tillsammans först fika sen! Nytt före nöje -glöm aldrig det, smaksinnet kommer tacka dig!

3. Häng fram träningskläderna i hallen hemma varje dag och byt om till dem direkt när du kommer hem även om det är nån timme tills du tänkt träna. Det får inte bli ett moment/hinder att gå och byta om och komma ut/iväg.

4. Du vill verkligen inte idag. Du förtjänar att vila, dagen var tuff du har ont i huvudet och är frusen. Soffan känns skön. Åtgärd: 1. Du har ju ändå redan bytt om (eftersom du alltid gör det när du kommer hem) 2. Då kan du lika gärna gå en kort promenad på 15 min. 3. Nu är du ute och ska GÅ, då kan du lika gärna jogga lite. Jogga sedan svinfort och hårt 3-10 ggr och jogga sedan lugnt hem. Lura dig själv funkar superbra!

5. Träna något du inte tränat på länge. Ha en liten lista i plånboken med olika alternativ. Precis som i godisaffären, välj det du kan tänka dig utföra just den dagen. 
Simma är alltid ett bra alternativ att ta till, skonsamt plus att du kan ta med en frukt och basta en stund efteråt och du kommer bli som en ny människa.


Aldrig tystna



 
Frågor där man väntar med spänning på svaret.
 
Jag vet att folk säger till mig att det är lönlöst, att det inte tjänar något till. MEN jag vägrar att tystas och jag vägrar att sluta stå upp för människor som fått sämre förutsättningar än oss. 
Vägrar låta Facebook svämma över av Sverigedemokraternas ideologi.
 
Det är väl klart att det kommer kosta oss att hjälpa människor, jag har aldrig förnekat det. Men vi har råd. Och JAG anser faktiskt att vi är skyldiga det bara för att vi dessutom haft turen att aldrig behöva utstå något liknande som att vara på flykt.
 
Men jag sover dåligt på nätterna. Jag är egentligen för mycket känslomänniska för att bli debattör. 
Jag får ångest, blir frustrerad och läser ofattbara mängder partiprogram och budgetförslag för att kunna förstå hur allt funkar. Kunskap är makt men allt kan inte räknas i siffror och pengar, det finns andra värden - långt mer omätbara men desto mer betydelsefulla. 
 
Där kommer löpningen in.
Den lindrar och ger mig lugn.