Om att förändra

Åt glutenfritt i 8 veckor. Sen tyckte jag att det blev för krångligt. Jobbigast var att bli bjuden på fika hos någon och se den besvikna blicken när man berättar att man inte äter vetemjöl.
Och när alla köpte mackor till bussen på vägen hem från Lidingöloppet.
Jag köpte en lakritsrem -som jag senare insåg att det visst var vetemjö i.
 
Dyrt blev det också. Vanlig pasta typ 10 kr, glutenfri pasta 40 kr.
 
Klart jag mådde bättre av det, men inte så mycket att jag efter 8 veckor var motiverad att fortsätta.
Jag gav upp vid det tillfället då min hy började krångla igen och mina böjveckseksem kom tillbaka, som de gjort i perioder sedan jag var liten.
Alltid vid samma tillfälle -dvs övermäktig stress.
 
För er som missat jobbar jag med sjukskrivningar av den längre varianten.
Och för att vara ärlig har jag aldrig varit så nära att bli sjukskriven själv som nu.
Men det kommer inte hända.
Det är ingen lösning.
 
I flera veckor och framförallt de senaste dagarna har jag klandrat min arbetsgivare för att de får mig att må såhär. Det har eskalerat. En morgon ställde jag mig i badrummet, tryckte en handduk för munnen och skrek. 
Idag fick jag veta att jag har magkatarr, och om stressen inte slutar finns risk för magsår.
Jag har extremt störd sömn. Jag skulle lätt gå in under diagnosen utmattningssyndrom.
 
Men idag berättade en kollega om en meditationsapp. I slutet av dagen laddade jag ner den och testade 5 minuter. Resultat = kunde sansat jobba en timme till utan att få förhöjd puls.
 
När jag cyklat hem och ätit släckte jag ner, tände ljus, tog fram Yoga-mattan och tog långa programmet 30 minuter.
Det kändes som 3! Och när jag öppnare ögonen var det som en ny version av mig.
Och det första jag tänkte sedan var;
Jag kan inte förändra andra eller en organisation, jag kan bara förändra hur jag själv tar det.
 
Jag vet det kan låta klyschigt. Men är det verkligen samhället vi ska beskylla för detta? Jag gör det, du gör det, vi alla gör det. "Tänk hur samhället har blivit!"
 
Men det är väl inte samhället som säger att vi måste ha det tiptop inrett hemma, jobba 40h i veckan, göra karriär och hinna allt?!
 
Nej tänker man, det är ju vi MEN vi gör det av ekonomiska skäl!
VÄNTA HÄR NU.....
Vad gör vi med pengarna då?
Om vi tänker till på riktigt, behöver vi verkligen dom där prylarna, frisyren, naglarna, väskan, träningskläderna osv?!
Nej!
 
Det människan behöver är högst banala saker. Så kom inte och säg att samhället kör slut på oss -det gör vi så bra själva och ingen har sagt det bättre än vår tids Dalai Lama,
 
”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar den sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar den sig för framtiden så att den inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att den varken lever i nuet eller framtiden;
Den lever som att den aldrig kommer dö;
sen dör den utan att verkligen ha levt. ”
 

Känner igen mig och grymt med insikt! Tänker på dig :) /LinkanLotta

2015-11-09 // 22:07:15

Bra insikt , bra skrivet . Tänk om alla skulle tänka så , att man faktiskt har eget ansvar för sin hälsa och liv - inte samhällets anvsvar eller skuld ....långt ifrån i alla fall åtminstone . Å tänk vad pengar det skulle bli över inom sjukvården som kunde användas till annat.
Sköt om dig tjejen
Kram

2015-11-10 // 14:19:00

Tack Carina! :) Jag håller med dig, då skulle det bli pengar över! Kram

Eller hur Lotta, ska sägas att jag inte gillar att du numera bor i Lkpg :( sörjer det! Har tänkt flera gånger att vi hade lunchat och gått promenad om du bott här :( så trist!

2015-11-12 // 10:39:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback