Årliga uppvaknandet

Som alltid denna helg i November sugs all luft ur mig för att komma tillbaka till lungorna med en enda känsla.
 
Fortsätt kämpa.
 
 
En känsla som blir så stark att jag bara äts upp av känsla av hur långt från fjälls jag bor. Hur långt från snö.
Hade jag stannat 3 månader till i Norrland hade jag blivit kvar sen.
Man ska inte flytta från Jönköping på våren, våren här är något jag aldrig upplevt i Medelpad. På samma sätt som det är helt ofattbart deprimerande att det är vitt i Bruks när det är gröna gräsmattor här.
 
Jag kommer aldrig bli någon bra skidåkare, inte ens halvbra. Men den som säger att jag inte har kvalitéer som löpare kan ta sig i brasan. Men jag har fått ut långt ifrån mitt max. Jag har aldrig fått till ett helt bra träningsår utan sjukdomar och skador. Det här året började i sån succé med pallplatser och bra tider på varje lopp  -men slutade i skador och sjukdomar om vartannat. Jag har tränat 2 pass på 4 veckor nu, det är inte roligt.
 
Sara var här två nätter, så roligt. Första dagen bäst, andra dagen fest och tredje dagen pest. Har inte mått allt för bra idag efter en natt på stan. Sara har åkt och här ligger jag kvar och har förstört den första dagen utan sjukdom och skada. Men det kostar att ha kul!
 
 
Det är dags att lägga undan klackarna nu. Ta mig tillbaka och börja om, bygga en grund inför en ny löpsäsong. Tack och LOV ska jag också få åka på snö, om 3 veckor åker jag med min klubb till Orsa Grönklitt på skidläger. Jag längtar!
 
 
/A


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback