Julstämning

Aldrig saknar jag Kölsillre så mycket som när julen närmar sig.

En perfekt ju var att få landa hemma i Kölsillre. Springa till Eldnäset och tillbaka utan klocka och på dåligt plogad väg. 315 hade skyhöga snövallar och runt omkring fanns bara tyst milsvid och vitbeklädd granskog.
Den varma känslan av att komma in i det vedeldade huset och känna doften av mammas mat och på högsta volym går Carola med Jul i Betlehem. Gå runt i tjocksockar och bara vara. Det är jul! Och så kommer det aldrig bli igen.

Ibland förstår jag inte hur jag kan slitas mellan dessa två platser så extremt.

Det är som jag brukar säga ”med hjärtat i Haverö och fötterna vid Vätterns ände”

 

Behöver få åka hem nu tror jag. 3 månader utan Norrland är osunt!

 

 

 


Årliga uppvaknandet

Som alltid denna helg i November sugs all luft ur mig för att komma tillbaka till lungorna med en enda känsla.
 
Fortsätt kämpa.
 
 
En känsla som blir så stark att jag bara äts upp av känsla av hur långt från fjälls jag bor. Hur långt från snö.
Hade jag stannat 3 månader till i Norrland hade jag blivit kvar sen.
Man ska inte flytta från Jönköping på våren, våren här är något jag aldrig upplevt i Medelpad. På samma sätt som det är helt ofattbart deprimerande att det är vitt i Bruks när det är gröna gräsmattor här.
 
Jag kommer aldrig bli någon bra skidåkare, inte ens halvbra. Men den som säger att jag inte har kvalitéer som löpare kan ta sig i brasan. Men jag har fått ut långt ifrån mitt max. Jag har aldrig fått till ett helt bra träningsår utan sjukdomar och skador. Det här året började i sån succé med pallplatser och bra tider på varje lopp  -men slutade i skador och sjukdomar om vartannat. Jag har tränat 2 pass på 4 veckor nu, det är inte roligt.
 
Sara var här två nätter, så roligt. Första dagen bäst, andra dagen fest och tredje dagen pest. Har inte mått allt för bra idag efter en natt på stan. Sara har åkt och här ligger jag kvar och har förstört den första dagen utan sjukdom och skada. Men det kostar att ha kul!
 
 
Det är dags att lägga undan klackarna nu. Ta mig tillbaka och börja om, bygga en grund inför en ny löpsäsong. Tack och LOV ska jag också få åka på snö, om 3 veckor åker jag med min klubb till Orsa Grönklitt på skidläger. Jag längtar!
 
 
/A

Om att förändra

Åt glutenfritt i 8 veckor. Sen tyckte jag att det blev för krångligt. Jobbigast var att bli bjuden på fika hos någon och se den besvikna blicken när man berättar att man inte äter vetemjöl.
Och när alla köpte mackor till bussen på vägen hem från Lidingöloppet.
Jag köpte en lakritsrem -som jag senare insåg att det visst var vetemjö i.
 
Dyrt blev det också. Vanlig pasta typ 10 kr, glutenfri pasta 40 kr.
 
Klart jag mådde bättre av det, men inte så mycket att jag efter 8 veckor var motiverad att fortsätta.
Jag gav upp vid det tillfället då min hy började krångla igen och mina böjveckseksem kom tillbaka, som de gjort i perioder sedan jag var liten.
Alltid vid samma tillfälle -dvs övermäktig stress.
 
För er som missat jobbar jag med sjukskrivningar av den längre varianten.
Och för att vara ärlig har jag aldrig varit så nära att bli sjukskriven själv som nu.
Men det kommer inte hända.
Det är ingen lösning.
 
I flera veckor och framförallt de senaste dagarna har jag klandrat min arbetsgivare för att de får mig att må såhär. Det har eskalerat. En morgon ställde jag mig i badrummet, tryckte en handduk för munnen och skrek. 
Idag fick jag veta att jag har magkatarr, och om stressen inte slutar finns risk för magsår.
Jag har extremt störd sömn. Jag skulle lätt gå in under diagnosen utmattningssyndrom.
 
Men idag berättade en kollega om en meditationsapp. I slutet av dagen laddade jag ner den och testade 5 minuter. Resultat = kunde sansat jobba en timme till utan att få förhöjd puls.
 
När jag cyklat hem och ätit släckte jag ner, tände ljus, tog fram Yoga-mattan och tog långa programmet 30 minuter.
Det kändes som 3! Och när jag öppnare ögonen var det som en ny version av mig.
Och det första jag tänkte sedan var;
Jag kan inte förändra andra eller en organisation, jag kan bara förändra hur jag själv tar det.
 
Jag vet det kan låta klyschigt. Men är det verkligen samhället vi ska beskylla för detta? Jag gör det, du gör det, vi alla gör det. "Tänk hur samhället har blivit!"
 
Men det är väl inte samhället som säger att vi måste ha det tiptop inrett hemma, jobba 40h i veckan, göra karriär och hinna allt?!
 
Nej tänker man, det är ju vi MEN vi gör det av ekonomiska skäl!
VÄNTA HÄR NU.....
Vad gör vi med pengarna då?
Om vi tänker till på riktigt, behöver vi verkligen dom där prylarna, frisyren, naglarna, väskan, träningskläderna osv?!
Nej!
 
Det människan behöver är högst banala saker. Så kom inte och säg att samhället kör slut på oss -det gör vi så bra själva och ingen har sagt det bättre än vår tids Dalai Lama,
 
”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar den sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar den sig för framtiden så att den inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att den varken lever i nuet eller framtiden;
Den lever som att den aldrig kommer dö;
sen dör den utan att verkligen ha levt. ”