Fusk leder till skada

En del av jobbet är gjort. Jag har kört intervallpass, fått träningen genomförd trots mycket på jobbet, med flytten och tankar i huvudet. Men en del fusk har det blivit och det straffar sig, såklart.
 
Dålig kosthållning, dåligt med stretch och framförallt obefintligt med styrketräning. Minns inte ens senast jag körde ett styrkepass, och trots att folk påmint mig och att självaste Malin Ewerlöf säger åt mig att inte fuska med den så har jag gjort det.
 
Och mycket riktigt så åkte jag dit denna gång, igen. JAG om någon borde köra styrka och tänja baksidorna som nyss blivit av med min bristning i baksidan jag ådrog mig i NOVEMBER (!)
Igår blev jag sugen på att köra en tävling som egentligen inte ingått i planeringen, men jag såg det som bra fartpass. Valde därför 3,1 km framför 10 km med tanke på Vårruset på torsdag.
Under uppvärmningen knäppte det till lite under rumpan men jag tänkten faktiskt inte mer på det.
 
Starten gick, första kilometern höll jag 3:49-fart och kände mig hyfsat pigg. Sen kom hettan, och därmed väggen. Om jag är i dålig form, öppnade för hårt, förlorade styrka i låret eller bara fick panik av värmen vet jag inte.
Men därefter tappade jag till 4:07 -och 4:11-fart resterande kilometrar.... så himla besviken på det. Det var som att benen dog och jag tappade allt tryck.
 
Jag kom 2:a i damklassen och prisutdelningen skulle vara 2h senare så Terran och jag åkte vidare för att uträtta ärenden. 
 
Och nu, idag har jag alltså haft riktigt ont i hamstrings....har slagit upp gamla skadan. Men denna gång har jag ett blåmärke och det ska ju enligt forskning vara ett positivt tecken eftersom kroppen då snabbare absorberar blodet. Bara att köra rehab nu och hoppas på att vara bra till Offerdalsmilen 17 juni....
Vad är det med mig och styrketräning? När ska jag fatta att jag inte kan slarva med den?!?
 
Första dagen på nya jobbet imorn, eller jag, nytt och nytt. Är det nått jag tänker nu så är det "tack och lov att inte jobbet är nytt!"

Ny era

Det känns helt absurt egentligen. Tänk er att just nu är allt som vanligt i mitt liv och om en vecka är ingenting sig likt.
 
06:14 varje morgon avgår tåget från Ånge till Östersund. Nya kollegor, ny arbetsplats men arbetsuppgifter som jag kan väldigt bra, tack och lov!
Träna på kvällarna och umgås med nära och kära.
 
Men det är först på fredag 12:00 jag kan andas ut - 24h efter att jag hämtar släpet i Värnamo - kommer jag lämna det i Sundsvall. Späckat schema!
 
 
En sak att se framemot är att jag kommer åka på Malins löparläger i Skäckerfjällen i början av juli och veckan efter är det laxfiske i Norge, dit jag förhoppningsvis också får med mig Anton.
 
 
Som sagt, allt som vanligt... - och inget sig likt!
 
Har lite ont i hälen idag, vet inte om det är inbillning för att jag och Therese pratade om "plantar fascit" med förskräckt tonläge igår. Eller om det faktiskt är så - att det är en antydan till en hälsporre jag anar.
 
Galet isåfall! Nu hejdå-Tapas med kollegor.
 
Hejhoj /A

3 dagar kvar i Jönköping

Och jag saknar detta redan.
 
Detta är ett test av vad min hemlängtan har bestått av, har den varit befogad? Om inte annat är det värt ALLT att få vara nära mina vänner och min familj under 7 månader.
 
 
Malin mördade mina ben i lördags. På riktigt. Knappt kunnat stå eller gå, vaderna är som pingisbollar. Ändå var jag långsam på varje intervall.
 
Kort löppass med Klubbisen Therese Lindqvist idag innan lunch. Stumma ben och flåsig. Hon gör maran på lördag, önskar henne all lycka!
Lunch med Hanna Seppas, en skidåkare och löpare som till min förtjusning återvänt från Östersund till Jönköping, ja vi går om varann.... och det känns trist!
 
Så skulle jag boka släp idag, fanns inte ett enda i hela Jönköping med omnejd, fick på riktigt hjärtklappning. Får åka 14 mil för att hämta ett släp, men å andra sidan vad är det när man ska flytta 85. Borde lugna mig, men hur ska jag hinna allt då?!
 
 
 
 
Och vissa saker i livet är bara såhär, "Can't live with and can't live without".
 
 
 
 
Tack för mig hej!
 
/A