Vålådalen

Jag ska erkänna att det var med viss gruvsamhet jag satte mig på nattåget mot Åre för snart en vecka sedan.... 2 år sedan jag var i skidvärlden på jobb.
 
Men som alltid kliver man på karusellen och kliver av utan att man hunnit blinka, men med en massa oförglömliga minnen! Utan sömn, mat, med pulspåslag i vila och under tiden drivs man av snabba beslut och någon form av organisering i kaoset.
Men hur det än är så löser sig allt på vägen om man har bra människor omkring sig!
Nu i efterhand älskar jag detta och ändå hann jag knappt njuta när jag var mitt i det? Var det nån som vet om det var nått lopp i Vålådalen i lördags? Så känns det!
 
Och bäst av allt - träffa alla fina original och dessutom blir jag lika förvånad varje gång att man kan klicka med nya människor på en sekund!
 
Ett par dagar i Vålådalen var precis vad jag behövde för att påminna mig om vem jag är.
Saker har både klarnat och lett mig till vägskäl...
 
 
Men nu är jag hemma i Ånge, umgås med familjen, äter mammas mat och har det bra! Hoppas på att skejta skare med Anton på torsdag. Vi behöver det.

Tankspridd

I torsdags åkte jag bil till Medic Rehab på morgonen och sedan till jobbet. Efter en arbetsdag med många dilemman och tänkande moment gick jag den sedvanliga vägen hem.
Bilen, hade jag inte en tanke på. Och tanken kom först när jag och A satt på restaurang och avnjöt en god middag och ett glas rött. "Hur kan man glömma en sak på 1000 kg?", undrade Anton.
Det undrar jag med.
Men jag kan det. Hellre en slarver, men effektiv och snabb än som vissa andra, som måste tänka hundra år och har en startsträcka lika lång.
 
På sista tiden har jag varit otroligt stolt över mitt sparkontot som vuxit sig fett. Så i fredags låg det ett brev från CSN, jag tänkte, "vad sjutton vill dom mig typ 4 år efter studiernas slut?"
Jodå, dom ville meddela att jag inte betalat tillbaka på mitt lån under 2013 och nu fått kontrolluppgift på min inkomst. Och nu ska jag alltså snällt vänta på beslut om återkrav.... för hela den perioden.
 
Tjoho! Så jag kanske önskar ändå att jag var av den eftertänksamma typen.
 
 
I lördags var det deltävling 4 - Rocksjön runt. Redan på uppvärmningen kände jag att jag inte var i fas alls. Flåsade högt, hade inget tryck i benen och hade ont både i baksidan, fötterna och ja, överallt. 5:00-fart var ett problem, hur skulle jag kunna pressa ner under 4:20?
 
Men så gick starten och jag är så ofattbart villig att ha den där blodsmaken i munnen, flåset, pulsen och mjölksyran. Det var inte lätt nånstans på 4,2 km. Det var dessutom 7 sekundmeter vind. Ändå lyckades jag komma ner på 4:14-fart. Det är så jag vill klappa mig själv, men jag är ändå inte nöjd - jag vill att känslan ska vara bra.
 
Som för att döda benen ännu mer sprang jag 10 km terräng med en klubbkompis i Mullsjö igår. Jag var så sliten att jag till och med fick en känning av löparknä.
 
Imorn åker jag till Åre och ansluter mig till mina fd kollegor och tänker, lever, sover och äter skidarrangemang mellan onsdag och söndag!
 
/A
 
 

Bokrea

Köpte Malin Ewerlöfs löparbok idag. 45 kr på Akademibokhandeln. Det var överkomligt tyckte jag.

Absolut inget emot Malin Ewerlöf – men har blivit lite anti alla dessa löparböcker som duggar tätt på marknaden, men ska det vara nån så ska den innehålla tyngd, tex att man vunnit EM-silver eller Stockholm Marathon (!).

Jag har även den mera old school-varianten hemma på sängbordet och det duger alldeles utmärkt -Ola Liss och Anders Gärderud. Sen är det inte utan viss skepsis jag nämner det sista namnet. Men det ryktet behöver vi inte djupdyka i här.

För övrigt har jag löparboksallergi på riktigt när jag ser att Jessica Almenäs skrivit en löparbok! PANIK.

Born to run var fascinerande och jag blev så betagen att jag till och med fortsatte med Scott Jureks självbiografi efteråt – lika fascinerande. Men jag är så lättpåverkad att jag egentligen inte ska läsa andras filosofier. Efter Born to run började jag springa i skor utan dämpning och så kom min första skada till och efter Scott Jureks bok började jag fundera både på Tofu och att bli vegetarian….

Följa andras koncept har generellt funkat väldigt dåligt för mig, jag måste få stå över vila och träning när jag känner att jag är på gränsen till sliten – annars blir jag sjuk. Faktum är att jag är väldigt duktig på att känna när det skulle kunna bli sjukdom och har i flera månader nu lyckats undvika det varje gång.

Då måste jag få bromsa direkt om så bara för ett par dagar, inte ha nån vid sidan om som tror att jag är lat och peppar mig att köra på, då känner man inte idrottaren Alexandra. Har jag dålig motivation, då säger jag det inte hittar på att jag håller på att bli sjuk.

 

Nu är nästa mål Rocksjön runt på lördag, jag är såklart sugen på lika snabba ben som i lördags!

BTW det är INTE placering som räknas för mig på dessa tävlingar eller tävlingar generellt…. Ganska less på den frågan nu, vad kom du då?

Låt mig säga såhär, vinnaren i lördags, tillika min klubbkamrat Jenny har 1 SM-guld och 2 Brons på 10.000m, en 8:e och en 9:e placering på Lidingö de två senaste åren. Alltså – jag räknar tid bakom och satsar på att den ska krympa med åren. Alternativt att jag jämför mig med fjolårets tider.
Jönköping har överskott på duktiga löpar och orienteringstjejer. Placering kan man bara räkna om man vet att man har ungefär samma förutsättningar som alla andra på startlinjen.

 

Tack för mig –hej!