Väntar

En månad i Norrland.

Jag önskar att jag bara fick en liten känsla av att jag saknar Jönköping, men nä, det kommer inget. Däremot saknar jag människorna - varje dag. Ja, även han som under så lång tid varit min andra hälft. 

Jag är just nu väldigt nöjd över att ha kunnat träna med ganska hög belastning och fått kontinuitet utan att bli sjuk eller fått några skador på sista tiden. Känningar har jag väl så gott som efter varje pass, vader som pingisbollar, en trött sena i nån fot - men allt har varit borta efter en eller ett par vilodagar.

Träningskompisen och banlöparen Therese.

Efter ett bättre intervallpass

Fjället!

Jag funderar såklart mycket på hur framtiden ska bli. Jag vet inte och det är ganska olikt mig, jag brukar alltid veta.

Jag har sökt Polis, något jag funderat på fram och tillbaka i flera år. Men nu när ansökan är skickad tänker jag mycket på all kunskap jag har inom Socialförsäkringen och att det tar så många år att förstå och skaffa den kunskapen och då känns det oerhört sorgligt att eventuellt lämna Försäkringskassan. 

Och sen då, orkar jag verkligen plugga 2 år till, leva på studiebidrag och skaffa ännu mer studieskulder - för en dålig Polislön?! Något säger mig att jag borde fortsätta inom FK som jag fortfarande känner mig stimulerad av och trivs väldigt bra på. 
Och något annat inom mig säger att jag har ett uppdrag att utföra, att jag borde vara där jag gör mest nytta - och då kanske polis ändå är mitt kall - men det ska ju trots allt någon annan avgöra i höst så lika bra att inte spekulera i det för mycket.

Det är många frågor och jag går och liksom och väntar på dessa svar. Vissa är i någon annans händer och några i mina egna..

Tillsvidare bara njuter jag av all natur häruppe, hade nästan glömt hur det är att springa på fjället - det är helt oslagbart!
Så nu laddar jag för 4 dagars löpläger med Malin Ewerlöf i Skäckerfjällen, sedan laxfiske med pappa, farbror, farfar och Anton och sen en halvfjällmara som väntar på mig första helgen i augusti!

Kvällens bad med farmor i solnedgången, en få ynnest att få uppleva det en vanlig tisdagskväll efter 8 års frånvaro från Ånge.





/A 


Glada Jämtar och en förlängd vår

Inte för att jag någonsin fått en bekräftelse på att en surjämte finns, men är det nånting jag verkligen slås av dagligen så är det hur trevliga alla är i Jämtland!
Jag har helt seriöst inte hört ett klagomål på jobbet på 3 veckor, inte ett klagomål överhuvudtaget faktiskt, lägg där till att det är 6 grader, storm och regn ute och så kallt att jag måste cykla i skinnhandskar till jobbet i mitten på JUNI......
 
Det kanske låter hemskt men jag hade nog inte föreställt mig att man skulle ta emot mig med såhär öppna armar och framförallt inte att man helt prestigelöst skulle ta till sig min hjälp och handledning. Ingen än jag är gladare för det! :)
 
Min baksida börjar ordna till sig, men inte smärtfritt såklart då jag genomgått både stötvågsbehandlingar OCH har två gånger fått fruktansvärd akupunktur, det hade jag aldrig utsatt mig för om jag inte visste hur effektiv metoden är. Och nu vill jag bara tillbaka i fullt slag! 
Jag har en stor fruktan över att förlora den fart jag i år bevisat att jag kan hålla och har varit nere på banan och tjuvtränat fart trots den klena baksidan..... är väl ren tur att skadan inte gått upp igen..... Men vill verkligen inte förlora min snabbhet! Målet är att successivt kunna utöka sträckan jag kan hålla under 3:00-fart, just nu är den runt 200-250 m men skam den som ger sig!
 
Har skärpt till mig med styrketräningen och så måste det fortsätta. Framförallt då jag ska bestämma mig i höst om jag vill göra en satsning mot kortare lopp nästa år. 
 
Missade två lopp nu i juni som jag verkligen sett framemot, Vårruset Östersund och Offerdalsmilen som gick ikväll... men det är bara att inse att det inte varit värt det. Nu måste jag hålla fast vid den här rehaben för om två veckor väntar läger i Skäckerfjällen och sommarens sidospår att testa på det här med fjällöpning...... Första augusti springer jag Axa "Halvfjällmara" 27 km. 
 
På 4 år har jag gått från att tro att långdistans är min grej till att förstå att det är dom riktigt snabba farterna som verkligen är det.
Och jag kan se mig själv spendera betydligt fler timmar på bana och bli explosiv och snabb, eller ja, om man nu bortser från alla ofantligt tråkiga timmar man måste lägga på gymet då......... Men var sak har sitt pris, precis som att få tillbaka en hel baksida.
 
 
Löpning för hela slanten nu, ja /A
 
 

Are u with me

Idag när jag cyklade ner mot stan efter jobbet gled jag fram långsamt bland gatorna och tänkte "HÄR känner jag mig hemma!"
Jag undrar om jag någonsin tänkte så i Jönköping, i så fall i början innan jag hann känna på hemlängtan.
 
Jag har bott i Östersund 1 år och det var i Ås, 8 km utanför. I Sundsvall har jag bott 5 år och kan inte direkt säga att jag ens känner så där. Det är bara Kölsillre och Ånge som känns mer hemma. Konstigt och jag kan inte riktigt förklara varför det är så.
Alltid haft en längtan till Östersund, precis innan jag och A bestämde oss för att bo i Jönköping fick jag erbjudande om att komma upp på intervju för ett jobb på Östersunds Kommun men jag tackade nej. Men nu är jag här och på Försäkringskassan där jag känner mig minst lika hemma.
 
Om sanningen ska fram går det över förväntan att pendla till Ånge också.
Jag är nästan förvånad själv att det är så lite ångest i det här. Men å andra sidan, jag hör hemma här. Och vad som händer sen varken vill eller orkar jag tänka på nu.
 
 
Lite sommar, det hade inte varit fel! Hörde att det är 23 grader och sol i Jkpg.. inte utan att man blir lite avis!
 
/A