7 veckor senare

Har bott här uppe i 7 veckor nu. Varit så lagomt kaxig över att saknaden av Jönköping inte trängt sig på.
Men så här i dagarna har känslan varit "åh, nu skulle det vara skönt att åka hem" och därefter nästan andnöd, som en kall kår genom kroppen- "men just det, det är inte som vanligt, jag har inte kvar mitt hem" Saknar att få öppna dörren och få se Anton ligga på soffan och vinka åt mig.

Saknar klubben. Saknar att köra triathlon på Axamo varje onsdag hela sommaren..(andnöd igen!)
Saknar alla mina träningskompisar, fanns alltid nån att träna med, här har jag Therese och nu har hon blivit sjuk - så tråkigt och tycker så synd om henne.

Jag vill strosa genom stan på kvällen med Anton, gå på El Duderino med Andrea, åka på tävlingar med klubben och stå och snacka på Axamo varje onsdag. Jag blir sorgsen när jag tänker på att detta inte är nån semestervistelse utan konstant, är detta rätt? Vad hade jag väntat mig här uppe?

Naturen.
Familj och släkt.

Det såklart. Men Alexandra och mitt liv hade jag byggt där nere de sista tre åren. Jag saknar till och med doften av Jönköping. Skit i snön, det går iallafall att löpa 50 veckor om året helt utan problem.

Tiden får visa. Allt jag gör nu känns hursomhelst..tillfälligt. Konstigt men sant.

Tennis ikväll

Förlorade mot syrran med 1-2. 

Formen känns skit. Inte alls nån superkompensation längre. Stumma ben, dålig ork och fart?!? Var är den? Sprang 6km lugnt men med tanke å lördagens tävling men kunde inte låta bli att testa en 500-ing fart... Hastighet - 3:51, det är underkänt som bara den.

/A 






Och jag saknar dig min löparvän! <3 Lita på magkänslan så blir det rätt tillslut. Oavsett hur framtiden blir måste jag få komma upp och springa med dig i den vackra naturen där uppe. Bilderna du lagt upp i sommar är helt magiska :) Ta hand om dig vännen!!

2015-07-16 // 21:06:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback