Livets alla vändningar

I fredags firade vi min kära mor som fyllde 45 år! Världens bästa mamma. 20 dagar på norrländsk mark. En tid i ett krisartat kaos blandat med massa oförglömliga stunder.
Har sakta men säkert gått från panikångest, tomhet, sorg till små leenden och stor livsglädje.
 
Jag och Julia stod varann inte särskilt nära sista åren, eller inte alls. Det känns nästan orättvist att jag kan gå vidare i mitt liv och min pappas och den familjen aldrig blir detsamma. Är så rädd att jag ska förlora nån i min mammas familj. Det är ångest varje dag över det.
Rädd när andra kör bil. Rädd att olyckan ska vara framme. Tänker alltid när jag sätter mig bakom en ratt att det inte är säkert att jag kommer komma fram.  
 
Mycket existentiella frågor nu, vad gör vi här egentligen? Blandat med livslust över att man bara har ett liv och måste leva det fullt ut.
 
Tror jag varit ganska bra på det sista ändå. När jag satt i soffan hos mamma i fredags kände jag bara, nä, nu vill jag åka hem och så bokade jag ett tåg som gick en timme senare.
Anlände till Jönköping mitt i natten och kände bara att "nu börjar en bättre tid".
 
Och här sitter jag fyra dagar senare och ska precis köra upp till Stockholm för att flyga till Thailand imorgon. Glad. Förväntansfull. Och lättad.
 
Vi ses!
/A
 
 
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback