En stilla dag

När tåget hade 10 mil kvar till Ånge igår så blev andetagen tätare och känslan i bröstet intensivare. Såg Alby, mormor och morfars hus. 1 mil kvar. Plockade ner väskan.
Glömde ryggsäcken. Gick tillbaka, men tappade vantarna.
Var så tom att jag kände mig som ett skelett. Och gråten pressade sig fram hysteriskt innan tågdörrarna efter år av väntan slogs upp.
 
Klev av. Ville släppa allt och skrika! Sprang mot mamma och skrek. Hela jag blev översköljd av skräck och förtvivlan. Det får inte, fick inte vara så, men nu är det så. Och jag vill inte! Jag vägrar! Skakade helt okontrollerat. Hur kom vi hem? Jag vet inte.
 
Skrev en dikt om Julia i natt och den blev vacker, kanske till tidningen. Till det jag inte kan nämna än.
 
 
Att åka till min pappas hus idag kändes som en betongklump i magbotten. Människor i kris. Mina nära i kris. Ville hellre kräkas än att gå in. Men på gården var så mycket bilar att morfar knappt kunde vända sin bil. Blev så otroligt trygg av det.
 
Människor jag inte pratat med på 10 år kändes direkt som mina bästa vänner. Ljus och jul. Sorg till oändligheten. Men när jag klev in kände jag mig bara trygg. Trygg och stark.
Kände direkt ett lugn, att Julia ville att jag skulle vara ett lugn.
 
Vi har pratat och pratat. Runt bordet med Julias ljus har vi samlats. Vänner, släkt och bekanta har kommit och gått. Suttit med oss. 
Vi har pratat om döden. Om Julias lycka. Om allt hon gjort. Om att hon planerade allt. Till och med sin flytt eftersom hon byggde sitt drömhus i pepparkaka och skrev till och med att hon skulle flytta.
Julia var fin och hennes värme ÄR fin. Den förvaltar vi nu. Vi kände den idag.
 
Imorgon är en ny dag och sorgen är varken lättare eller bättre, men kanske lite mer bekant.
A
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback