Livets alla vändningar

I fredags firade vi min kära mor som fyllde 45 år! Världens bästa mamma. 20 dagar på norrländsk mark. En tid i ett krisartat kaos blandat med massa oförglömliga stunder.
Har sakta men säkert gått från panikångest, tomhet, sorg till små leenden och stor livsglädje.
 
Jag och Julia stod varann inte särskilt nära sista åren, eller inte alls. Det känns nästan orättvist att jag kan gå vidare i mitt liv och min pappas och den familjen aldrig blir detsamma. Är så rädd att jag ska förlora nån i min mammas familj. Det är ångest varje dag över det.
Rädd när andra kör bil. Rädd att olyckan ska vara framme. Tänker alltid när jag sätter mig bakom en ratt att det inte är säkert att jag kommer komma fram.  
 
Mycket existentiella frågor nu, vad gör vi här egentligen? Blandat med livslust över att man bara har ett liv och måste leva det fullt ut.
 
Tror jag varit ganska bra på det sista ändå. När jag satt i soffan hos mamma i fredags kände jag bara, nä, nu vill jag åka hem och så bokade jag ett tåg som gick en timme senare.
Anlände till Jönköping mitt i natten och kände bara att "nu börjar en bättre tid".
 
Och här sitter jag fyra dagar senare och ska precis köra upp till Stockholm för att flyga till Thailand imorgon. Glad. Förväntansfull. Och lättad.
 
Vi ses!
/A
 
 
 
 

Halsont och Rockballader

Så kom den. Precis på dagen ett år efter att jag senaste var riktigt sjuk. Årliga julsjukan. Halsont och feber, som sig bör.
 
Legat i soffan med datorn i knät och jobbat ändå. Lyssnat på rockballader från 80-talet.
Kan omöjligt finnas något som slår rockballader från 80 och 90-talet.
Skulle vara Top Gun då. Världens i särklass bästa film!
 
Kan inte ens välja en favorit bland alla dessa låtar, så sjukt många gripande texter och synthslingor, Hungry Eyes, Wind of change, Send me an angel, I want to know what love is, Carrie, Please forgive me, Evertything I do (I do it for you), Right here waiting, Listen to your heart, I don't want to miss a thing, Forever Young, well listan kan göras oändligt lång.
Knepet för att hålla dem vid liv är att bara spela dem vid särskilda känslolägen och tillfällen. Är i en sån period just nu.
 
 
 
Känner igen mig själv. Känner mig trots allt stundvis glad. Känner mig lättad.
Ser framemot resan och längtar även efter livet i Jönköping.
 
En tankeställare om att göra sånt som man länge funderat på.
 
 
God Jul!

Förstår inget

Så många varför.
 
Vad är meningen med livet? 
Varför kan man inte få vissa saker att funka? Hur kan två människor prata förbi varann så extremt mycket?
 
Hur kan man i en människas sällskap känna att man kommer helt till sin rätt och i en annan människas känna att man inte blir respekterad och känner sig totalt oförstådd. Det skapar sån frustration. Försöker förklara, men når inte ut!
 
 
Varför är det så lätt att lägga bort sig själv i en relation? Och sedan blir man plötsligt varken sedd, tagen på allvar, respekterad eller förstådd.
Så lätt att lägga sig själv åt sidan, vara till lags och tänka steget före, fixa, ordna så att allt ska vara bra. Aldrig ställa ett krav. Anpassa sig för att få kärlek och så är det de sista man får.
Jag tror det är väldigt vanligt bland oss tjejer att det blir så.
Och det gör mig arg, jag ser mig själv som en superstark person och jag tror att jag kan klara allt jag vill, jag vet att jag kan klara det. Men när kärlek kommer in i bilden är det som att slå hål på en luftballong.
 
 
Just nu känns det mesta meningslöst emellanåt.
 
Jag menar man vill uppnå kärlek, lycka och allt det där. Det finns människor som dagligen tar livet av sig när hoppet om lycka och kärlek försvinner.
 
Och när människan är som allra lyckligast och kärast, -då tas livet från människan. FÖRKLARA detta någon!
 
 
/A