Medwurst

Först när jag flyttat ner hit till Jönköping inser jag vilken annorlunda uppväxt jag haft. Närmast exotisk.

Det är lite som om jag lever på en annan planet. Ni pratar om dålig och till och med "ingen" vinter i Medelpad, men här har man INGEN vinter överhuvudtaget vissa år, inte en dag med vinterlandskap!

Att man reser 3,6 mil enkel väg med skolbuss, har kilometer till närmsta granne och 6 mil till ett fjäll. Det låter så 1920-tal, men är ynka 10 år tillbaka. 

Det är ett äkta privilegium att jag fick äran att växa upp i det sista som fanns kvar av Haverö som kan kallas civilisation. Samtidigt en sorg att aldrig få visa mina barn var jag gick i skolan. Den är ju sedan ett par år, utjämnad med marken.

Jag fick äran att flytta till Kölsillre när man fortfarande kunde köpa rökt Medwurst över charkuteridisk. När vi fyllde en skolbuss från Kvisselbäcken till Nybo. När det fortfarande anordnades dans på Träffpunkten och Medelpads alla invånare hade nån gång firat midsommar på Säter.
Men lägg där till det mindre roliga som nedlagt dagis, ålderdomshem och lanthandel. Ett enda uppbrunnet glesbygdshopp.

Jag hade gärna sett Haverö blomstra, ett sommarparadis i 20-talsformat med lanthandel på det gamla viset, hästskjuts och dansloge. 
Jag har börja förstått att det illusionen aldrig kommer att existera. 10 år till och vägen mellan Sundsvall och Vemdalen är en 20 mil lång sträcka utan ett enda hus med rök ur skorstenen.

Gonatt!
Ps fortfarande inte helt fri förkylningen, jag tror jag blir vansinnig. 6 dagars total vila och ändå snorig och hängig.

Tacka vet jag sjokkeladballer!





Jills Veranda

Eftersom jag fortfarande är snorig är träningen inställd för tillfället.
Ägnar kvällarna åt Yollibox-glass och soffan. Passionsfrukt blev det idag. 
En dyr last, värd varenda krona.

Längtar då inte efter bassängen. Längtar efter att få åka Vasaloppet, och det ska jag inte göra än på 367 dagar. Drömmer också om att få löpa uppe på Storhognafjället. Den friska fjälluften, vidderna, utsikten, de smala stigarna och svalkande källorna. Magi!

Åter till soffan, för just ikväll var det även salt att sitta i soffan. Vilket avsnitt av Jills veranda, fantastiskt... Vilken människa han...var, Kristian Gidlund. Så gripande på alla vis. Vad livet är orättvist.

Jag borde göra mer saker för att dom gör mig lycklig. Alla borde det. Fast ibland får man göra jobbiga saker för att dom kommer leda till lyckliga stunder framåt, jag förstår det.

Alltså jag älskar verkligen att simma men tänk er själva - 4 dagar i veckan av klor, kallt vatten och tusentals kakelplattor... Sätt det i förhållande till solen i ansiktet, doften av frisk vårluft och fiskar som vakar i sjön.

Det är som om min kropp strejkar. På nått vis får jag för mig att jag skulle bli frisk bara av att återgå till att springa i stadsparksskogen på ren lust och glädje. Men skam den som ger sig så lätt!
/A



Sliten

Jag blev förkyld igen. Anton var nyligen rejält sjuk i influensa och med min träningsvecka hade jag på känn att det inte skulle gå.

Jag vill förtydliga att det inte är så att jag inte tål 12,5h träning på en vecka.. Men jag tål inte 3 dagars tuffa pass med hög intensitet på rad. På fredag morgon, uppstigning 05:40 anade jag att det inte skulle gå, både korta simintervaller och korta löpintervaller kvällen innan blev för tufft.
Jag var sliten, jag borde med facit i hand stannat hemma. För är man på ett pass då deltar man fullt ut.
Jag försökte faktiskt insistera på att ta långsamma banan och korta passet (det finns 3 varianter på fredagmornar) men tror inte min tränare förstod att jag sa det med anledning av rädsla för att bli sjuk. Så det blev medelpasset och försöka ta "rygg" på duktiga simmare.

Jag har börjat förstå att vara triathlet är tufft, jag har tidigare tränat mer åt längdåkarhållet, mer a1 och färre intervaller. Inför Lidingöloppet gjorde Anton ett träningsprogram åt mig på 5 pass i veckan där intensiteten succesivt ökade...inte en sjukdag hade jag i den uppladdningen.

Om från noll, igen. Bara att plocka fram min nya kompis tålamodet och vila ett par dagar..