Säckpipslungor i Tandådalen

Idag kan jag med glädje säga att jag vaknade till en mycket piggare kropp. 1 veckas total vila från all fysisk aktivitet, inget socker och en massa vätska krävdes det.

-5 visade termometern så utan snack om saken stack jag ut i ullunderställ, trikåer, ett tunt Bj-pannband på det och 1 km in på spåret, i dalens växlande köld hade jag redan förlorat känsel i både tår och fingrar.
Tog genast minnena tillbaka till kalla småfossingar i järnstigbyglar om vintrarna och hur man satt inne med fötterna på element efteråt och grät när värmen otäckt och stickande kom tillbaka.

Eftersom jag varken ville eller kunde utmana hälsan vid dagens pass så fick det bli lugnt, följden blev alltså att jag frös och därmed rejält. Blev inte en droppe svettig under hela passet. Hade dessutom fullt sjå med att hålla mig på benen till skillnad från min svärmor som åker fram som - ni vet den där gumman i sällskapsresan som åker ner från slalombacken i fullt ös med fullproppad brödkord på huvudet! Hejåhå, is, sönderkörda spår, skarpa kurvor hon bara kör.

Det är då det märks. Att även om jag må ha en okej teknik för att ha åkt sedan november 2011 så är det då inte på skidor jag spenderat mina barndomsdagar inte. Den där känslan jag har på en häst - även om det skulle gå år emellan att jag red den kommer jag aldrig få på skidor! 
Å andra sidan är jag stolt över att ha lärt mig något som jag kan så utan och innan som hästar och ridning. En vuxen skulle aldrig kunna komma ikapp det.. Så jag får väl stå ut med att vingla så fort spåren blir sönderkörda, isiga och göra mitt bästa.

Skönt att vara igång igen! Ser ljust ut inför 2014 ;-)



Skeptisk klistervallare...

Woop, woop, mot ett starkt, friskt och persrikt 2014!

2013-12-30 // 21:53:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback