Nej jag känner inget

Idag skriver alla på sina statusar med bilder på sina pappor. Det är så det borde vara. 

 
Jag ska säga hur det är för mig.
Det tog mig nästan 30 år att våga sluta känna ”synd om” ”måste höra av mig”... 
 
Jag har avverkat alla känsloregister i hela världen på min pappa. Men framförallt har jag tyckt synd om honom fast det inte varit synd om någon annan än 11-åriga Alexandra som väntat så många timmar på en pappa som aldrig kom, en pappa som köpt sitt samvete rent med hästar och löften. 
Jag borde sluppit bli väckt 04:00 en lördag natt för att leta efter en berusad och farlig pappa. Jag borde sluppit gå AA-kurs mitt i min känsligaste tonår. Det värsta av allt är att jag höll inom mig att jag inte egentligen önskade vara en del av hans "nya" familj utan bara rättade mig i ledet för att få en del av min pappa. Men detta ledde till att man sedan använde mig som ett sorts motiv i en familjekonflikt där jag inte alls borde varit inblandad.. VANSINNE! Orden "om det nu är så bra hos mamma och Henrik kan du väl ha din häst där istället" har ekat i mitt huvud genom åren. Känslan av att aldrig veta hur man bli bemött när man kliver innan för dörren. Spelet med ens dåliga samvete, kylan att bli utfryst ena sekunden, överöst med beröm andra sekunden. En sorts hjärntvätt. Varför vågade jag aldrig säga emot? För när jag gjorde det var jag "nu är du väl allt bra dum" och sen såg jag hur min pappa gick förlorad. 
Jag borde dessutom gjort annat än haft skuldkänslor för att jag inte hade gjort mina plikter ännu bättre i gengäld till att de betalade min häst och all annan materiell skit som bara gav skuldkänslor. 
 
Och tillslut kom den dagen under första året på gymnasiet då jag efter ett helt år hos psykolog tog modet till mig (efter mååååååånga år) att bryta mig därifrån och äntligen flytta till min mamma på heltid, och fick då såklart höra ”vi som köpt hästar, åkt på tävlingar mm med dig” och orden jag hatar än idag ”du borde vara tacksam”....
 
Tror det där är en stor grund till mitt materialistmotstånd. Material betyder inte ett skit.
Hur hade det varit att få frågan en enda gång ”hur trivs du med situationen”? eller att min pappa vågade vara man nog att stå upp för sina barn, istället för att skuldbelägga dem och vända saker emot oss.
 
 
Jag har motvilligt försökt lappa ihop allt jag tycker att han missade under min uppväxt men som han inte verkar fattat själv. 
Jag har åkt till honom fast han valt kvinnor jag fått gått i terapi för att hantera (och ändå fortfarande ger mig ångest, eksem, andnöd, you name it).. själv har han klippt med människor han inte gillar för längesen. 
 
När hans bonusdotter gick bort för 2 år sedan gjorde jag allt som gick emot mina egna känslor och åkte hem till hans familj och ställde upp... men det rörde egentligen bara upp mina egna känslor över en förlorad far.
 
Det här året kom jag till en punkt att det får vara nog nu. Nu räcker det. Jag har merparten av relationen till min pappa mått en enda sak och det är dåligt. 
Nu känner jag inget längre och då la jag många år på att vara min pappa till lags, förutom att jag hör hans tankar om hur han sitter och skuldbelägger mig med sin familj om hur dålig jag är som inte hör av mig.
Men jag ska säga er en sak, min pappa har aldrig hört av sig, aldrig hälsat på mig här nere, har aldrig varit den som funnit där och lyssnat, aldrig varit som andras pappor är. Han är den som kallat mig pucko, och tyckt att jag gjort konstiga val. Den enda gången jag känt igen honom är när han varit vid fiskeälven och bara varit sig själv.
 
 
Jag tackar min mamma och mim bonuspappa Henke för att jag är den jag är. Och framförallt tillslut hade vett nog att träffa en man jag vet kommer bli den bästa pappan i hela världen.
 
 
Tänk att jag äntligen ska jag få bygga min egna familj, och det med en trygg och omtänksam partner. Inget gör mig lyckligare i hela världen! Det är en förlust för en människa i världen, att ha förlorat en dotter och tappat kontakten med en till, och hittills har jag aldrig märkt en önskan om att det inte skulle vara så som det sistnämnda. Så jag kanske gjort oss båda en tjänst...

Second try

Under mina tre år på Mittuniversitetet var jag ständigt utanför comfort zone. Den självsäkra Alex byttes från dag ett mot någon obekant osjälvsäker tyst 20-åring. Jag blev så obekväm att JAG blev nervös inför publik, hatade gruppmoment och var livrädd för en fråga i klassrummet.


Utanför den akademiska bubblan levde jag life med mina vänner i Sundsvall och varvade innebandyintresset (som groupie då) med party och upptåg precis så som de jag känner förmodligen föreställde sig.

Men mellan pärm till pärm, gruppseminarier och kårbestyr gjorde jag allt för att studsa obemärkt förbi. Nästintill undvek. Allt.
Kände kanske två personer i klassen, eller egentligen en, och hon var från Sundsvall. 

När jag sedan läste till 30hp pedagogik valde jag inte helt oväntat att studera på distans. 
Obekvämt, är det enda rätta ordet bakom mina 210 högskolepoäng.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär.. Var det att jag saknade tillräcklig motivation? 
Valde jag fel ämne? Började jag studera för tidigt? Kände jag mig underlägsen?

Hur som helst, efter mina studier kom jag tillbaka till mig i vanlig ordning. Vågade ta plats, stå för mina åsikter och vågade leva utan att vara rädd för att göra fel.


Mitt nuvarande yrke tio år senare skulle bli lite revansch. I en miljö jag närmast utvecklat en allergi för skulle jag utmana mig.
Utveckligen dröjer kanske, men jag har med fler funna pusselbitar kunnat ana ett hörn.


Jag tror jag får backa ända till Östavalls skola för att bilda kantbiten, en byskola av den gamla sorten med manuell handringklocka för 1-2:an och maskinell förinställd klocka 10:10 för, 12:10 och 14:10 för övriga (minns jag tiderna rätt? ;-))

Hursomhelst, min första lärare var den tryggaste i världen, min bonusfarmor Ruth, klok, pedagogisk som få och rättvis, såg alla tillräckligt mycket i vår lilla 1-2:a.
Sådär fortsatte min skolgång. Som jag nämnt tidigare i min blogg kantades min uppväxt, som hade kunnat barka en krokig väg, av trygga hörn som bollat mig i rätt riktning. 
Mest tack vare en miljö (och mammas familj) som gav utrymme att vara jag och med ögon som såg och satte gränser. 
Allt detta hjälpte mig att vara bra i skolan, att orka och att använda mina bra sidor.

Sedan 2 maj har jag på nytt försökt älska den eftergymnasiala världen. Men det är som att det sitter i väggarna direkt. Jag försvinner. Blir osäker. Tvekar på min kompetens. Ramlar handlöst mellan pärmarna som slår igen i ett hånleende.

För någon vecka sedan satt jag vid ett bord på fikat där man diskuterade feminism, försökte få komma med i diskussionen. Bli tagen för en åsikt, ett bidrag i ämnet. Kände direkt att jag som "administratör" var fel ute. Och diskussionen som var handlade om "hur personen i fråga som bott många år i Frankrike, alltid blev sedd främst som en kvinna där och inte som en människa".
Svaret låg då i min mun där och då.
Vid det bordet var jag inte en människa utan främst en administratör. 
Komik i sammanhanget.

Mina första sex år i skolan var jag inte bara en en elev utan en person, en individ, en ung människa. Vi var väl ca 60 personer totalt på skolan.
Under högstadiet inte många fler..

Under gymnasiet flyttade jag hem från staden Östersund och stormtrivdes som människan, personen och studenten man fick utrymme att vara på lilla Bobergsgymnasiet, där ALLA hälsade oavsett om du "bara var" student eller på besök.

Bra eller dåligt att jag var i en "så skyddad" miljö fram till studenten? 
Finns nog en hel del forskning på vad elever i skolan behöver och jag lovar att det inte är klasser på 30 personer med ABCDEF-stora skolor.

Jag upplever att vi på Försäkringskassan hade en väldigt familjär stämning, vilket fick mig att stanna fem år.
Men nu är jag där igen. 
I en värld där jag inte får vara människa, kvinna, person, Alex. Jag är en administratör.
Jag är samma bortkomna själ, som vissa dagar börjat tro att jag ska in i en mall, eller måste läsa master för att få min röst hörd.
Jag är nog ingen administratör i själen, är alldeles för "gul" människa för att manövrera så "blå" arbetsuppgifter.. men jag den här gången ska jag komma över min allergi innan jag lämnar skeppet.

Gokväll! /A 


En isbrytare

Jag försöker jobba med mig själv hela tiden. Ett hett tips till alla er där ute.
Den som tror att den inte behöver jobba på något med sig själv, är ofta den som behöver det mest!
 
Det första jag jobbar med just nu är att inte hela tiden ta över en diksussion. Exempel, en kollega berättar om att den att dennes partner flugfiskar, då har jag alltid innan velat säga "jag flugfiskar också.." och plötsligt blir fokus mer på mig.
Det där har jag varit expert på (förlåt alla som nu känner igen sig, haha kanske därför ingen vill umgås med mig).
 
Dock är det mycket träning som krävs för helt ärligt är jag en såndär jobbig människa som har upplevt väldigt mycket saker för att vara 29 år. Jag har bott på många ställen i Sverige, jobbat med längdskidor på elitnivå, rest, tävlat i hästhoppning, vuxit upp på landet, flugfiskat sedan jag var typ 15 år, jobbat på flugfiske-VM, har många syskon, uppvuxen i en dålig och en bra familj. En fot i arbetarklass och en i akademikerklass. Jag vet att jag har många intryck från olika situationer och upplevelser. Det stör många att man kan ha varit på en folkracetävlingar, pimpeltävlingar och ändå ha en kadidatexamen, det har jag märkt!
 
Jag kan vara lite svartvit ibland, så häromdagen när en kollega berättade att han rest igenom hela Nevada på semester, besökt Las Vegas, bott på Flamingo och flugit helikopter över Grand Canyon osv.. jag LYSSNADE utan att ta över. Men sen säger han på slutet, dit skulle du åka. Då blev det plötsligt jättekonstigt när jag sa "jo men jag har varit på alla dom ställena" han, *jätteförvånad* jaha men det var längesen eller? "njae, i september...."
 
HAHA alltså just där och då tänkte jag, kanske bättre att vara sig själv och av 50% uppfattas som en störig person?
 
 
Det andra jag jobbar på är att bryta isen. Det är sååå jobbigt men bara man tar första steget så släpper ju allt! Det här är något jag på allvar jag tror att alla i dagens "sociala-medier"-samhälle måste tänka på.
Alltså jag har på allvar mött folk på stan som jag kommenterar fram och tillbaka med på bilder via Sociala Medier, men IRL så tittar dom bort?! Man ba, VAAAA!
 
Framförallt på lopp behövs det där, stämningen mellan tjejer och killar kan vara avslappnad eftersom man inte tävlar mot varann, men jag har mött så många damer som inte vill hälsa.
Nu försöker jag vara den som bryter isen. Det kräver mod men än så länge har jag bara fått glada miner tillbaka!
Minns första gången jag var på lopp i Ölmstad och visste i stort sett vem alla tjejerna var genom resultatlistor, sociala medier osv men ingen hejade eller möte blickar. Så jag vågade inte prata med någon.
 
Kära vänner, vi måste ändra på detta! Jag vill inte bara känna folk via Sociala Medier - let's make a change? DEAL?
 
Kram Alex
 
 
 
 
 
 



RSS 2.0
PokerCasinoBonus