I brist på perspektiv

Jag har börjat träna friidrott med Hovslätt. Igår påbörjade jag min 6:e vecka med dem.
I gruppen är vi ca 10 personer, varav merparten har utländskt ursprung.
 
Jag som drar upp medelåldern i gruppen rejält, med fast jobb i statlig myndighet, egen bil och inga småbarn jag snabbt måste hem till, har jag lite andra förutsättningar att kunna hjälpa till med skjuts dit och hem.
 
Igår hämtade jag Ali. Han fyller snart 17. Den 19 november har han bott i Sverige ett år. På ett år kan han göra sig förstådd på svenska, det är imponerande! Han är duktig på att springa i backar och berättade att det beror på att i hans hemland Afghanistan är det berg överallt. Snö har dom med ibland, det visste jag faktiskt inte.
Han berättade att hans dröm var att bli sjuksköterska. Jag frågade om han inte var rädd för blod?
"När man bott i krig kan man inte vara rädd för blod", sa han.
 
Om sanningen ska fram slog det mig lite extra då "kära nån, han har liksom bott mitt i brinnande kriget" Sedan berättade han att han sett sin syster dö mitt framför ögonen på honom, och han kunde inte göra något.
 
Det bet verkligen till i mitt hjärta. Så stark. Så modigt att nu helt ensam i Sverige försöka börja ett nytt liv. Han hade kunnat komma undan med att vara deprimerad resten av livet. Men istället kämpar han sig vidare, ser positivt på livet och börjar dessutom med en träna med en klubb.
 
 
Ibland har vi det för bra. Om det enda alternativet till försörjning var att arbeta är jag helt säker på att alla skulle göra något, och dessutom må bättre av det. Jag säger inte att det är obefogat med sjukskrivningar, men det bidrar också till en enkel väg in i ohälsa, det är inte ensam - i hemmet man blir fri från depressioner, det är i sammanhang, tillsammans med andra.
 
/Alexandra

Om stress och sånt

Det bästa med Micke är att jag får vara jag. Behöver jag prata av mig 23.30 när vi egentligen borde sova, så får jag det. Oavsett hur trött han är så lyssnar han.
 
Jag har varit megastressad det sista. Det är för mycket på jobbet och till råga på allt har jag hamnat i något pilotprojekt för IP-telefoni. Totalt KAOS!
Häromdagen var jag så stressad att jag ville bryta ihop. Slet ut IP-telefonisladden och ville bara gå hem.
Jag reflekterar mycket när vi går morgonpromenader. Har ett behov av det och det är helt galet att M orkar lyssna! Men ju mer jag får förklara desto mer förstår jag om mig själv.
 
Såhär funkar jag; jag har hög stresstolerans, MEN ju mer intryck jag får, desto mer speedad blir jag. Desto mer snurrar mitt huvud och jag får insomningssvårigheter, drömmer mardrömmar och får tryck över bröstet.
 
Jag kan bara bli trött av att av trötta ut kroppen FYSISKT. Har jag tränat - kan jag somna, blir huvudet lugnt och jag sover gott på natten. Det slår aldrig fel!
 
 
Jag trivs bra i stan, det är smidigt. Nära till allt. Ger så mycket möjligheter. Men ibland längtar jag efter total tystnad och mörker. Längtar efter katt och hönor. Kan koppla av då. I kontrast till min personlighet behöver jag stilla lugn för att må bra.
 
Mickes syskonbarn bor på landet. Och jag ser så mycket av mig själv i dem. Förstår vad det ger ett barn att växa upp så. Förstå varför hönan inte behöver en tupp för att det ska bli ägg, våga ta i en abborre, springa barfota, veta bak och fram på en häst.
 
 
Jag vet, behöver stressa ner. Men idag är det 11 dagar till semester i USA. Längtar!

Man vill leva

Det är helt oundvikligt att få dödsångest när världen faller samman som den gör. Och än närmare kryper det inpå när Matilda Rapaport igår avled efter att ha slukats av en lavin i Chile.
Nygift. Skulle leva hela livet med sin Mattias.

Blir rädd.

Är alltid rädd att när man är som lyckligast ska allt ryckas ifrån en. Vill också gifta mig, leva livet med M och skaffa barn, få vara en del av ens egen familj, resa, springa. Jag är så kär i livet just nu. Och ja, stundtals livrädd.

Varför skulle just jag få äran att känna allt det här och få fortsätta göra det, när någon annan bara kan ryckas bort från det på en sekund?

Blir på samma gång så påmind om att leva varje sekund, vara en bra medmänniska mot alla omkring mig, öppna upp istället för att döma ut, se positivt. Inte bry sig om andras syn på vad man gör eller hur man är. Inte påverkas av hur man förväntas leva sitt liv, utan göra det magkänslan och en själv vill.

Det måste vara meningen med livet, att förvalta äran att ha fria val, makt över sitt eget liv och få njuta över dom fina stunderna.

/A




RSS 2.0
PokerCasinoBonus