Man vill leva

Det är helt oundvikligt att få dödsångest när världen faller samman som den gör. Och än närmare kryper det inpå när Matilda Rapaport igår avled efter att ha slukats av en lavin i Chile.
Nygift. Skulle leva hela livet med sin Mattias.

Blir rädd.

Är alltid rädd att när man är som lyckligast ska allt ryckas ifrån en. Vill också gifta mig, leva livet med M och skaffa barn, få vara en del av ens egen familj, resa, springa. Jag är så kär i livet just nu. Och ja, stundtals livrädd.

Varför skulle just jag få äran att känna allt det här och få fortsätta göra det, när någon annan bara kan ryckas bort från det på en sekund?

Blir på samma gång så påmind om att leva varje sekund, vara en bra medmänniska mot alla omkring mig, öppna upp istället för att döma ut, se positivt. Inte bry sig om andras syn på vad man gör eller hur man är. Inte påverkas av hur man förväntas leva sitt liv, utan göra det magkänslan och en själv vill.

Det måste vara meningen med livet, att förvalta äran att ha fria val, makt över sitt eget liv och få njuta över dom fina stunderna.

/A


Om sol och Åre

Imorgon natt ska jag åka till Åre och Vålådalen för att jobba på Årefjällsloppet för fjärde året i rad.
 
Mycket har hänt sedan fyra år tillbaka.
Jag har bytt stad, ändrat mig, ändrat tillbaka. Skaffat så otroligt många vänner. Fällt en hel del tårar, tagit mig igenom och vidare. Och äntligen skrattat igen.
 
När jag lämnade min förra relation kände jag ett starkt behov av självförverkligan. Att få visa att jag kan, att jag visst är stark och duktig. Så omkom min bonussyster. Och drivet att hjälpa andra i svåra situationer ökade. Samtidigt har vi haft en obeskrivligt tuff arbetssituation. Där och då kändes det helt rätt att ta tag i att jobba med något fysiskt, få koppla bort alla jobbiga känslor.
 
 
Men så mitt i allt sprang jag in i någon.
Det har gått ett par månader nu. Ångesten har varit total...över att jag känner mig tvingad att rycka in.
En klump i magen. En rädsla för att våga berätta att jag inte vill.
När jag som mest bara vill vara närvarande, njuta av att vara så kär och trygg, förstörs allt av tanken på att göra militärtjänst, lägga bort 11 månader av socialt liv, kärlek och ekonomi och sedan 3x3 månader till och SEDAN eventuellt utlandstjänst....
 
Fyra år senare har jag fått det jag vill. Är nöjd. Orkar inte bevisa nått. Vill bara ta det lugnt, träna och låta livet ha sin gång.
 
Men att lägga bort min stolthet och erkänna det är så jobbigt! Känner mig på många sätt så missuppfattad, värsta känslan! Men det är lite som min syster sa "har du velat bli militär i 11 (!!!) år, det har jag då aldrig hört..möjligen senaste månaden"
 
 
Lite så är jag, för fyra år sedan ville jag göra karriär inom längdskidvärlden, sen bli världen bästa löpare, militär och imorgon är det nog något nytt. Men faktum är att jag kanske helst av allt just nu vill vara kär och om nått år skaffa familj.
 
Man får säga det. Det är en rätt naturlig sak när man är snart 28 år....
 
 

Kontraster

Alla som växt upp med separerade föräldrar vet känslan att byta från den ena till den andra. Man vill inte. Inte ha den där uppbrytande förändringen. En klump i magen.
 
Någonstans vid Stockholm får jag alltid tillbaka den känslan. Jag kör åt fel håll. Bort från mitt hem, åter till något som borde vara bekant och hemma, men som inte längre känns så.
För varje mil blev det mer och mer vitt den här gången. Mer slask på vidrutan, lägre grader och mer ångest.
Det är inte som Ånge Kommun som jag växte upp i längre. Inget känns sig likt. Men här bor mina närmsta och jag saknar dem.
 
 
Det är inte många jag har kontakt med från förr. Men nu har jag en del kontakt med en tjej som heter Therese, en löpare ett par år yngre än mig som gick på samma skola och växte upp i samma by som mig när jag var liten. I somras korsades våra vägar via vårt intresse för löpning, där och då drog vi igång friidrottsträning för barn.
Den här gången är Therese också hemma, vilket är smått otroligt med tanke på att hon annars bor i USA och jag 78 mil söderut. Vi passade givetvis på att styra upp lite träning idag, 10 km klassiskt blev det. Med USEL form, men skönt ändå!
 
 
 
Den här världen här alltså, allt är som en skugga av det som varit. Min värld där nere, där är allt som livet i sin högst levande form. Det är total kontrast.
Och jag slits emellan. Så som människor slits mellan liv och död. Varje dag. Det är mycket man inte förstår meningen med, men det som sker, sker.
 
Som att jag kommer rycka in i Försvaret 25 juli.
 
 



RSS 2.0
PokerCasinoBonus