Second try

Under mina tre år på Mittuniversitetet var jag ständigt utanför comfort zone. Den självsäkra Alex byttes från dag ett mot någon obekant osjälvsäker tyst 20-åring. Jag blev så obekväm att JAG blev nervös inför publik, hatade gruppmoment och var livrädd för en fråga i klassrummet.


Utanför den akademiska bubblan levde jag life med mina vänner i Sundsvall och varvade innebandyintresset (som groupie då) med party och upptåg precis så som de jag känner förmodligen föreställde sig.

Men mellan pärm till pärm, gruppseminarier och kårbestyr gjorde jag allt för att studsa obemärkt förbi. Nästintill undvek. Allt.
Kände kanske två personer i klassen, eller egentligen en, och hon var från Sundsvall. 

När jag sedan läste till 30hp pedagogik valde jag inte helt oväntat att studera på distans. 
Obekvämt, är det enda rätta ordet bakom mina 210 högskolepoäng.

Jag har funderat mycket på varför det blev såhär.. Var det att jag saknade tillräcklig motivation? 
Valde jag fel ämne? Började jag studera för tidigt? Kände jag mig underlägsen?

Hur som helst, efter mina studier kom jag tillbaka till mig i vanlig ordning. Vågade ta plats, stå för mina åsikter och vågade leva utan att vara rädd för att göra fel.


Mitt nuvarande yrke tio år senare skulle bli lite revansch. I en miljö jag närmast utvecklat en allergi för skulle jag utmana mig.
Utveckligen dröjer kanske, men jag har med fler funna pusselbitar kunnat ana ett hörn.


Jag tror jag får backa ända till Östavalls skola för att bilda kantbiten, en byskola av den gamla sorten med manuell handringklocka för 1-2:an och maskinell förinställd klocka 10:10 för, 12:10 och 14:10 för övriga (minns jag tiderna rätt? ;-))

Hursomhelst, min första lärare var den tryggaste i världen, min bonusfarmor Ruth, klok, pedagogisk som få och rättvis, såg alla tillräckligt mycket i vår lilla 1-2:a.
Sådär fortsatte min skolgång. Som jag nämnt tidigare i min blogg kantades min uppväxt, som hade kunnat barka en krokig väg, av trygga hörn som bollat mig i rätt riktning. 
Mest tack vare en miljö (och mammas familj) som gav utrymme att vara jag och med ögon som såg och satte gränser. 
Allt detta hjälpte mig att vara bra i skolan, att orka och att använda mina bra sidor.

Sedan 2 maj har jag på nytt försökt älska den eftergymnasiala världen. Men det är som att det sitter i väggarna direkt. Jag försvinner. Blir osäker. Tvekar på min kompetens. Ramlar handlöst mellan pärmarna som slår igen i ett hånleende.

För någon vecka sedan satt jag vid ett bord på fikat där man diskuterade feminism, försökte få komma med i diskussionen. Bli tagen för en åsikt, ett bidrag i ämnet. Kände direkt att jag som "administratör" var fel ute. Och diskussionen som var handlade om "hur personen i fråga som bott många år i Frankrike, alltid blev sedd främst som en kvinna där och inte som en människa".
Svaret låg då i min mun där och då.
Vid det bordet var jag inte en människa utan främst en administratör. 
Komik i sammanhanget.

Mina första sex år i skolan var jag inte bara en en elev utan en person, en individ, en ung människa. Vi var väl ca 60 personer totalt på skolan.
Under högstadiet inte många fler..

Under gymnasiet flyttade jag hem från staden Östersund och stormtrivdes som människan, personen och studenten man fick utrymme att vara på lilla Bobergsgymnasiet, där ALLA hälsade oavsett om du "bara var" student eller på besök.

Bra eller dåligt att jag var i en "så skyddad" miljö fram till studenten? 
Finns nog en hel del forskning på vad elever i skolan behöver och jag lovar att det inte är klasser på 30 personer med ABCDEF-stora skolor.

Jag upplever att vi på Försäkringskassan hade en väldigt familjär stämning, vilket fick mig att stanna fem år.
Men nu är jag där igen. 
I en värld där jag inte får vara människa, kvinna, person, Alex. Jag är en administratör.
Jag är samma bortkomna själ, som vissa dagar börjat tro att jag ska in i en mall, eller måste läsa master för att få min röst hörd.
Jag är nog ingen administratör i själen, är alldeles för "gul" människa för att manövrera så "blå" arbetsuppgifter.. men jag den här gången ska jag komma över min allergi innan jag lämnar skeppet.

Gokväll! /A 


En isbrytare

Jag försöker jobba med mig själv hela tiden. Ett hett tips till alla er där ute.
Den som tror att den inte behöver jobba på något med sig själv, är ofta den som behöver det mest!
 
Det första jag jobbar med just nu är att inte hela tiden ta över en diksussion. Exempel, en kollega berättar om att den att dennes partner flugfiskar, då har jag alltid innan velat säga "jag flugfiskar också.." och plötsligt blir fokus mer på mig.
Det där har jag varit expert på (förlåt alla som nu känner igen sig, haha kanske därför ingen vill umgås med mig).
 
Dock är det mycket träning som krävs för helt ärligt är jag en såndär jobbig människa som har upplevt väldigt mycket saker för att vara 29 år. Jag har bott på många ställen i Sverige, jobbat med längdskidor på elitnivå, rest, tävlat i hästhoppning, vuxit upp på landet, flugfiskat sedan jag var typ 15 år, jobbat på flugfiske-VM, har många syskon, uppvuxen i en dålig och en bra familj. En fot i arbetarklass och en i akademikerklass. Jag vet att jag har många intryck från olika situationer och upplevelser. Det stör många att man kan ha varit på en folkracetävlingar, pimpeltävlingar och ändå ha en kadidatexamen, det har jag märkt!
 
Jag kan vara lite svartvit ibland, så häromdagen när en kollega berättade att han rest igenom hela Nevada på semester, besökt Las Vegas, bott på Flamingo och flugit helikopter över Grand Canyon osv.. jag LYSSNADE utan att ta över. Men sen säger han på slutet, dit skulle du åka. Då blev det plötsligt jättekonstigt när jag sa "jo men jag har varit på alla dom ställena" han, *jätteförvånad* jaha men det var längesen eller? "njae, i september...."
 
HAHA alltså just där och då tänkte jag, kanske bättre att vara sig själv och av 50% uppfattas som en störig person?
 
 
Det andra jag jobbar på är att bryta isen. Det är sååå jobbigt men bara man tar första steget så släpper ju allt! Det här är något jag på allvar jag tror att alla i dagens "sociala-medier"-samhälle måste tänka på.
Alltså jag har på allvar mött folk på stan som jag kommenterar fram och tillbaka med på bilder via Sociala Medier, men IRL så tittar dom bort?! Man ba, VAAAA!
 
Framförallt på lopp behövs det där, stämningen mellan tjejer och killar kan vara avslappnad eftersom man inte tävlar mot varann, men jag har mött så många damer som inte vill hälsa.
Nu försöker jag vara den som bryter isen. Det kräver mod men än så länge har jag bara fått glada miner tillbaka!
Minns första gången jag var på lopp i Ölmstad och visste i stort sett vem alla tjejerna var genom resultatlistor, sociala medier osv men ingen hejade eller möte blickar. Så jag vågade inte prata med någon.
 
Kära vänner, vi måste ändra på detta! Jag vill inte bara känna folk via Sociala Medier - let's make a change? DEAL?
 
Kram Alex
 
 
 
 
 
 

Tankar en mulen sommarvecka

På Vetenskapens Värld i måndags pratade man om ett ämne som berör mig djupt.
Det handlade om MAOA-genen, som det visat sig att om den är förkortad kan det innebära risk för missbruk, impulsivitet, brott och andra tråkiga livsöden. Detta är något jag läst ganska mycket om genom åren.
 
 
Jag minns en gång när jag satt i bilen med min låtsaspappa på stationen när han hade hämtat mig vid tåget. Utanför såg jag en kille från min skoltid som då hade en mycket trasslig uppväxt med en alkoholiserad pappa. Han var berusad mitt på blanka dagen, rökte och skrek på en tjej som gick framför.
Tanken slog mig då, hur kommer det sig att jag sitter här med en hägskoleutbildning, fullpackad ryggsäck med resminnen, erfarenheter från olika arbeten, många kloka vänner, bra inställning till alkohol och en sund och vältränad kropp, medan han var breusad mitt på blanka dagen, i samma ort, med ej genomförd gymansieutbildning...
 
Jag vet svaret. Och det var delvis mannen på förarsidan.
Jag har under åren förstått att det handlar om den miljön och de förebilder man omger sig med. Som visar att de står kvar, håller löften och inte minst lyssnar.
 
Det är det som betyder något. Inte att du får en häst i juklapp och sedan får höra "att man borde vara glad och tacksam" trots att allt runt omkring är misär.
Det är klart att en EGEN häst är alla hästtjejers stora dröm, framförallt i den åldern. Men det kan inte spela ut trygghet och förtroende i all framtid.
 
 
Jag hade två föräldrar som stod kvar, som höll vad de lovade, lyssnade, hade otaliga samtal med dag efter dag. Hade ett hem fullt av trygghet och värme. Dit jag självmant under alla år tillsist valde att vända mig och söka trygghet. 
Man kan inte säga såhär "jo men du ville vara här.." vilken tonåring vill inte vara där man obemärkt kan berusa sig och dra hem killar mitt i natten?!
 
 
Jag hade också flera andra förebilder som fick mig att välja rätt väg gång på gång. Den första kanske den allra tydligaste, Inga Fasth, en lärare av gamla skolan, med tydliga regler men också rättvis och varm. Jag fick stor respekt för Inga!
 
Från mina första två år på högstadiet har jag både bra och dåliga minnen. Men framförallt minns jag tre personer som gav enormt stort intyck på mig. Ewa Kastberg min klasslärare, BIM (Bengt Ingelstam) med sina fascinerande berättelser och överseende med allas olikheter  och "Skolmorfar Saltis" som alltid lyssnade (förövrigt väldigt underskattad funktion)! Minerva var en skola full med övervakare för en buse som mig, min mamma fick veta allt....tillslut, vilket alltid var en räddning för mig.
Men jag bytte skola i 9:an för att ta igen förlorad tid med min pappa som hade blivit nykter.
 
När jag fick MVG på mitt första prov i historia så sa läraren "det var ett bra betyg för en sån som dig", jag minns att jag frågade vad hon menade. Hon svarade "ja, det är inte vad man förväntar sig av en som behövt byta skola under högstadiet".
Jag glömmer aldrig de orden.
 
Idrotten blev min revansch. Hans Lindgren, denna fantastiska idrottslärare på Fränstaskolan. Han såg mig, fick mig att glänsa. En gång fick han mig att testa springa 3 km på elljusspåret, jag minns tiden än idag 13:59 och han sa att det var "fantastiskt!" Han gav mig också den ärofyllda uppgiften att bära fanan på avslutningen.
Det och dom orden glömmer jag inte heller.
 
Det var med facit i hand inget bra år I övrigt. Socialt hamnade jag snett direkt, kände mer tillhörighet i rökrutan än med plugghästarna trots att jag hade väldigt lätt för mig i skolan.
Men på varje Svenskalektion satt jag längst fram, för det var Ruth Grunditz som var lärare. Hon såg ut som Hedvig i A till Ö och var en mycket intressant människa som hade samma effekt på mig som Hans Lindgren. Jag fick förtroende. Jag skrev och skrev, recenserade visserligen inga nobelförfattare utan snarare Danielle Steel's "Spegelbilder" men ändå.
 
Med detta inlägg vill jag bara ge en enda uppmaning, "Ge inte upp på de unga, de som söker efter trygghet men kanske inte visar det direkt, tro på människor, ha inte fördomar att dom inte skulle klara det, förtroende byggs inte via materiella ting, inte på en kvart, som en studsboll kommer personen tillslut söka sig tillbaka till det som är viktigt på riktigt, -att någon lyssnar".
 
Programmet på Vetenskapens Värld pratade om att forskning har visat att även om man har den där genen, så är det miljön vi växer upp och verkar i som påverkar om man tillslut använder den till goda eller dåliga saker. 
 
/Alex



RSS 2.0
PokerCasinoBonus