Om stress och sånt

Det bästa med Micke är att jag får vara jag. Behöver jag prata av mig 23.30 när vi egentligen borde sova, så får jag det. Oavsett hur trött han är så lyssnar han.
 
Jag har varit megastressad det sista. Det är för mycket på jobbet och till råga på allt har jag hamnat i något pilotprojekt för IP-telefoni. Totalt KAOS!
Häromdagen var jag så stressad att jag ville bryta ihop. Slet ut IP-telefonisladden och ville bara gå hem.
Jag reflekterar mycket när vi går morgonpromenader. Har ett behov av det och det är helt galet att M orkar lyssna! Men ju mer jag får förklara desto mer förstår jag om mig själv.
 
Såhär funkar jag; jag har hög stresstolerans, MEN ju mer intryck jag får, desto mer speedad blir jag. Desto mer snurrar mitt huvud och jag får insomningssvårigheter, drömmer mardrömmar och får tryck över bröstet.
 
Jag kan bara bli trött av att av trötta ut kroppen FYSISKT. Har jag tränat - kan jag somna, blir huvudet lugnt och jag sover gott på natten. Det slår aldrig fel!
 
 
Jag trivs bra i stan, det är smidigt. Nära till allt. Ger så mycket möjligheter. Men ibland längtar jag efter total tystnad och mörker. Längtar efter katt och hönor. Kan koppla av då. I kontrast till min personlighet behöver jag stilla lugn för att må bra.
 
Mickes syskonbarn bor på landet. Och jag ser så mycket av mig själv i dem. Förstår vad det ger ett barn att växa upp så. Förstå varför hönan inte behöver en tupp för att det ska bli ägg, våga ta i en abborre, springa barfota, veta bak och fram på en häst.
 
 
Jag vet, behöver stressa ner. Men idag är det 11 dagar till semester i USA. Längtar!

Man vill leva

Det är helt oundvikligt att få dödsångest när världen faller samman som den gör. Och än närmare kryper det inpå när Matilda Rapaport igår avled efter att ha slukats av en lavin i Chile.
Nygift. Skulle leva hela livet med sin Mattias.

Blir rädd.

Är alltid rädd att när man är som lyckligast ska allt ryckas ifrån en. Vill också gifta mig, leva livet med M och skaffa barn, få vara en del av ens egen familj, resa, springa. Jag är så kär i livet just nu. Och ja, stundtals livrädd.

Varför skulle just jag få äran att känna allt det här och få fortsätta göra det, när någon annan bara kan ryckas bort från det på en sekund?

Blir på samma gång så påmind om att leva varje sekund, vara en bra medmänniska mot alla omkring mig, öppna upp istället för att döma ut, se positivt. Inte bry sig om andras syn på vad man gör eller hur man är. Inte påverkas av hur man förväntas leva sitt liv, utan göra det magkänslan och en själv vill.

Det måste vara meningen med livet, att förvalta äran att ha fria val, makt över sitt eget liv och få njuta över dom fina stunderna.

/A


Om sol och Åre

Imorgon natt ska jag åka till Åre och Vålådalen för att jobba på Årefjällsloppet för fjärde året i rad.
 
Mycket har hänt sedan fyra år tillbaka.
Jag har bytt stad, ändrat mig, ändrat tillbaka. Skaffat så otroligt många vänner. Fällt en hel del tårar, tagit mig igenom och vidare. Och äntligen skrattat igen.
 
När jag lämnade min förra relation kände jag ett starkt behov av självförverkligan. Att få visa att jag kan, att jag visst är stark och duktig. Så omkom min bonussyster. Och drivet att hjälpa andra i svåra situationer ökade. Samtidigt har vi haft en obeskrivligt tuff arbetssituation. Där och då kändes det helt rätt att ta tag i att jobba med något fysiskt, få koppla bort alla jobbiga känslor.
 
 
Men så mitt i allt sprang jag in i någon.
Det har gått ett par månader nu. Ångesten har varit total...över att jag känner mig tvingad att rycka in.
En klump i magen. En rädsla för att våga berätta att jag inte vill.
När jag som mest bara vill vara närvarande, njuta av att vara så kär och trygg, förstörs allt av tanken på att göra militärtjänst, lägga bort 11 månader av socialt liv, kärlek och ekonomi och sedan 3x3 månader till och SEDAN eventuellt utlandstjänst....
 
Fyra år senare har jag fått det jag vill. Är nöjd. Orkar inte bevisa nått. Vill bara ta det lugnt, träna och låta livet ha sin gång.
 
Men att lägga bort min stolthet och erkänna det är så jobbigt! Känner mig på många sätt så missuppfattad, värsta känslan! Men det är lite som min syster sa "har du velat bli militär i 11 (!!!) år, det har jag då aldrig hört..möjligen senaste månaden"
 
 
Lite så är jag, för fyra år sedan ville jag göra karriär inom längdskidvärlden, sen bli världen bästa löpare, militär och imorgon är det nog något nytt. Men faktum är att jag kanske helst av allt just nu vill vara kär och om nått år skaffa familj.
 
Man får säga det. Det är en rätt naturlig sak när man är snart 28 år....
 
 



RSS 2.0
PokerCasinoBonus