Våga

Det här är ingen evidensbaserad blogg. Men min tro är i alla fall att två utav människans mest utvecklande stadier är i sjuk- och fattigdom. Jag som arbetar med sjukskrivningar vet att det inte går att generalisera och säga att det är så i alla lägen, tvärtom. Dessa två saker kan vara ett avstannat tillstånd, ett vakuum, om det inte finns ett eget driv.
Det egna drivet -nyckeln till allt...
Sen om man föds med det, får det via miljöer eller uppenbarelser är sak samma tror jag. Det jag däremot är ganska säker på är att gå runt och tro att det där drivet, glädjen eller motivationen ska trilla ner på en, inte är en vinnande strategi.
 
Jag skaffade inget nyårslöfte i år.
Redan ett par veckor innan sa jag till Micke att jag skulle fortsätta min bana i att inte konsumera. Saker eller kläder till mig själv. Alltså inte bara 2017. Jag ska hårdra det ett snäpp till. Jag menar allvar, är till och med rädd att katten ska riva sönder mina nylonstrumpbyxor för då kan jag inte köpa några nya.
Om jag nu tvingas köpa något, ska det i alla fall vara på second hand. Jag vet inte varför just konsumtion kommit att bli en sån viktig fråga för mig på sista åren, men jag mår verkligen dåligt när jag ser hur köphetsen har ballat ur.
 
Jag var sjuk 2 dagar under mellandagarna och låg och tänkte och tänkte. Vantrivs med mitt arbete. Har kommit så lång ifrån den jag är för att jag hela tiden säger till mig själv att jag mår bra av strukturer i en myndighet.
Så långt att jag, Alex, som alltid trott att ALLT är möjligt, har slutat tro på mina drömmar. Man skulle kunna säga att vad gäller arbete - och träning har jag tappat det TOTALT under hösten...
 
Det är bara Micke som vet, som sett. Sett hur jag slokat ihop. När jag inte längre har suget att springa -då är något fel. Som humörmänniska märks det direkt, har jag inte passionen -går det också dåligt. Löpningen har gått sämre och sämre, men innerst inne har jag vetat att det beror på att jag tappat glädjen till det.
Friheten med det.
Den struktur som en myndighet medför dämpar också min kreativa sida. Skrivandet. Livslusten. Kärleken för träningen. Bara matlagningen och Micke kvar som bringar lust. Evig tacksamhet.
 
Under förra helgens fyra dagars ledighet började Alexandra komma tillbaka. På söndagen kände jag så starkt att jag måste förändra min situation, suget efter visioner bultade -och på måndagen blev allt bara sånt totalt mörker ångest igen. Rullgardin ner. Vill inte prata med någon på jobbet. Vill vara för mig själv.
 
Träningen igår gick som väntat skit. Jag kom hem, frusen, trött, osugen (har jag någonsin varit osugen på träning innan?) Kände pirr i mungipan och anade munsår. Träningen gick katastrof. Under styrketräningen kände jag bara "vem är jag?" "vad gör jag här?" "är det, det här jag vill". Väl hemma i soffan hade jag fullt herpesutbrott 38,5c feber och lymfkörtlar som dunkade under käkbenet.
 
Egentligen inte synd om. Alls. Varken herpes eller jobbångesten. Har gått igenom tyngre saker än så.
Snarare en till chans att tänka större, känna efter och skissa planer för framtiden. Hitta tillbaka till mitt driv.
 
En viktig sak bara.
Jocke Berg i Kent sa en så himla viktig grej i deras dokumentär, vilket jag ser som ledord genom livet, jag kan inte citera honom direkt men konsensus framgår ändå.
 
Vill man peka ut något som dåligt eller ett problem måste man först och främst se till sin egen del i problemet.
 
/Alexandra
 
 

Tankar dagen innan nyår 2016

Jag har haft ungefär tre-fyra nära vänner genom livet. Riktigt nära. Som jag ringer när det är kris. Som jag utbyter allt med, som mitt intellekt utmanas av. På riktigt så har jag varje sekund i deras närvaro önskat att vi vore bästa vänner, någon träffar jag regelbundet, andra ett par gånger varje år. Trott det. Känt det. Kanske har det varit så på riktigt. Men när vi sedan skiljts åt har det inte blivit så. Dom har alltid haft en annan bästa. Och det har varit en sorg ibland. Men alla är dom stora förebilder i mitt liv, då menar jag stora. Gemensamt har dem alla att de är fina människor, feminister, akademiker och analytiker. Någon är mitt finger i Afrika, en annan sån mamma jag vill bli, en tredje mer än beläst akademiker och den fjärde reflektionsguru. 

Med dem jag känner mig bekväma med är jag öppen och utåtriktad, spontan, rolig och framåt. I annat fall kan jag bli tyst och avvaktande. Du tror inte det, men så är det.

Många har sagt att jag är entreprenör. Jag förstår tanken. Men jag har trivts bäst med att jobba i staten. Behöver inte marknadsföra mig själv. Får ramar. Veta vad som förväntas. Blir trygg. Det handlar inte om brist på självkänsla, mer - tänk dig, att du har lätt att gå igång på saker, suger åt dig intryck och så ska du ovanpå allt ha output hävda, framhäva – då snurrar ju allt i 120 och det gör mig speedad.

Jag vet hur jag kontrollerar min tillvaro bäst – struktur. Jag lämnar aldrig köket ostädat. Sån är jag. Då mår jag bäst. Diskbänken avtorkad, vrider ur trasan och släcker lampan. Lik min farmor där.
En av mina nära anmälde mig till höghöjdsbanan och tolkade mig som äventyrslysten, kanske bara för att jag springer 5 mil i veckan och kan flugfiske. Sedan låg jag i fyra dagars migrän när spänningarna släppt. Surfa trodde någon annan skulle vara min grej, värsta jag gjort. Tala inför folk däremot – inga problem, aldrig varit – så länge jag brunnit för det jag talat om. På universitetet däremot - en ren plåga. Vad olika miljöer kan göra med oss, påverka oss, framhäva våra olika sidor.

Fikarast efter fikarast påpekar kollegor ”sitter du någonsin still” ”du får passa dig så det inte blir för mycket” om någon en enda gång skulle bytt ut frasen till ”vad mycket du måste få gjort”…
Min överaktiva personlighet kräver dessutom tid på soffan, ibland, och då kan jag somna vart som helst och ibland måste M trycka på min fot för annars kan jag inte ens ligga stilla.
Snabbt vill människor gärna sätta en diagnos, så det gäller att ännu snabbare säga ”tja jag har väl en släng av ADHD.”
Men jag har nog inte det, faktum är att jag var duktig i skolan, hade inga som helst koncentrationssvårigheter. Hade däremot en del oro i kroppen, men ADHD? Kunde ju lika gärna berott på att min pappa var fullast i byn var och varannan helg.

Egentligen hatar jag diagnoser. Alla har vi en släng av diagnos. De utgör bara möjligheter – om det är så vi väljer att se det. Det är inte farligt att ha en diagnos, det som är farligt är att sätta sin tilltro till att alkohol och droger ska hjälpa till med att ”ta bort den”. Men det är min åsikt. Och den är rätt färgad och psykiatrivården i Sverige, där man skriver ut piller utan att ens fråga hur det är.

Och om året som gått då.
Varje dag tänker jag och känner jag genuin lycka över att få ha träffat Micke. Det är en kemi. Att bli sedd. Att kunna skoja och tillbaka får jag att han hakar på. Aldrig har jag varit ihop med någon jag plötsligt kan börja dansa jitterbugg med på skoj i hallen eller väcka mitt i natten och fråga om jag är en hemsk dotter, utan att han blir sur över förstörd nattsömn TROTS dagar innan hans viktigaste tävling. Han har fortfarande aldrig varit arg på mig. Någonsin. Jag har varit arg på honom 1000 ggr om. För allt. Allt som i att han inte plockar i diskmaskinen eller att hans kläder ligger öööööverallt. Så inte värre saker än så. Men han vet hur han ska ta mig.
Till exempel så är jag bil-ilsken. Fruktansvärt. Det finns hittills bara en människa i världen som lyckats få mig att börja skratta i en sådan stund och det är Micke. Just nu kan jag inte återge hur han gör, men han lyckas varje gång.

Min största sorg 2016 kom att bli saknades av min mamma och familjen, Mathilda och David. I år har det känts extra långt bort till dem, och trots det har 2016 varit året då jag träffat dem allra minst. Men kanske just därför.
Själva Ånge känns mer och mer avlägset, det jag växte upp till, mitt Haverö finns knappt längre kvar. Men jag börjar förlika mig med det. Eller jag tar tillbaka det, som alltid när man håller något kärt långt inuti, om någon t.ex tror att Ånge ligger i Lappland, ja då tänder det till lite, jag medger det.

Om jag ska nämna en stund i år som blir årets och ett utav livets ögonblick så är det i helikoptern över Grand Canyon med Micke vid min sida. En sådan storslagen naturupplevsele är något jag verkligen uppskattar på riktigt. Dagarna med Andréa i Thailand var också så välbehövliga i början på 2016, det blev en perfekt start på ett jättebra år.

Det här var en dålig årskrönika, inser jag nu. Men gott nytt år i alla fall!

 


I brist på perspektiv

Jag har börjat träna friidrott med Hovslätt. Igår påbörjade jag min 6:e vecka med dem.
I gruppen är vi ca 10 personer, varav merparten har utländskt ursprung.
 
Jag som drar upp medelåldern i gruppen rejält, med fast jobb i statlig myndighet, egen bil och inga småbarn jag snabbt måste hem till, har jag lite andra förutsättningar att kunna hjälpa till med skjuts dit och hem.
 
Igår hämtade jag Ali. Han fyller snart 17. Den 19 november har han bott i Sverige ett år. På ett år kan han göra sig förstådd på svenska, det är imponerande! Han är duktig på att springa i backar och berättade att det beror på att i hans hemland Afghanistan är det berg överallt. Snö har dom med ibland, det visste jag faktiskt inte.
Han berättade att hans dröm var att bli sjuksköterska. Jag frågade om han inte var rädd för blod?
"När man bott i krig kan man inte vara rädd för blod", sa han.
 
Om sanningen ska fram slog det mig lite extra då "kära nån, han har liksom bott mitt i brinnande kriget" Sedan berättade han att han sett sin syster dö mitt framför ögonen på honom, och han kunde inte göra något.
 
Det bet verkligen till i mitt hjärta. Så stark. Så modigt att nu helt ensam i Sverige försöka börja ett nytt liv. Han hade kunnat komma undan med att vara deprimerad resten av livet. Men istället kämpar han sig vidare, ser positivt på livet och börjar dessutom med en träna med en klubb.
 
 
Ibland har vi det för bra. Om det enda alternativet till försörjning var att arbeta är jag helt säker på att alla skulle göra något, och dessutom må bättre av det. Jag säger inte att det är obefogat med sjukskrivningar, men det bidrar också till en enkel väg in i ohälsa, det är inte ensam - i hemmet man blir fri från depressioner, det är i sammanhang, tillsammans med andra.
 
/Alexandra



RSS 2.0
PokerCasinoBonus